jag borde skriva om hur glad jag är att jag ska åka till Paris i kväll...

Nästa gång det är dags att borsta tänderna står jag och gör det i Montmartre, Paris. Jag hoppas jag kommer in i mitt holidaymood snart, som jag haft i några dagar nu. Borta idag. Försvann i går natt. Spenderade natten med att tänka på hur ful och tjock och ohet jag är. Helt värdelöst tidsfördriv kan jag lova er. Tjänar ingenting till, gör bara saker värre, man ska fokuserar på det positiva, alla mnskr har ngt som är vackert bla bla bla bla blaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa.

Jag vet. Men ibland blir den inre negativa dialogen alldeles för överröstande och övertalande för att man ska kunna höra något annat. Kanske förstärks känslan med hösten. Man är inte lika blommande och lysande och levande och resistent. Är helt enkelt mer förmulten och grå.

Jag är bara så in i helvetes trött på att inse att jag inte ser likadan ut på utsidan som jag oftast känner mig på insidan: stark, vacker och levande. Är inte det märkligt? Att man kan känna sig både och?!

Jag vet inte vad jag vill med det här inlägget men jag vet vad jag inte menar: jag menar INTE att ni ska skriva positiva saker om mig för att få mig att må bättre. Jag är snarare nyfiken på era insidor och inre dialoger/monologer. Jag tycker helt enkelt att det är detta som är spännande med oss, hörrni, det vi tänker och tycker som vi aldrig delar med oss. Som gör att vi aldrig riktigt lär känna varandra för det är så in i helvetes mycket yta och spel för gallerierna. Man tänker inte på det längre för man så galet van.

Okay. Semestermood. Vart är du? Jag ska ju till Paris med kärleken. Ska vi mötas på Kastrup vid incheckningen kl 18? Jag litar på dig.