Born to be wild?

I natt har jag haft praktik på förlossningen. Kunde inte sova någonting innan för jag var så nervös för att "leka" sjuksköterska igen. Det var så länge sen. Också nervös för att jag inte visste hur jag skulle reagera på kvinnornas smärta, männens hjälplöshet (och min egen) och allting runt omkring. Var absolut inget att vara nervös för. Kände mig dock som en liten svans till min handledare de första timmarna, fy för den känslan.

Jag började kl 22.15, innan midnatt var ett pyttelitet underverk framme i den stora världen. Hann med andra ord inte riktigt komma in i det hela innan det var över. Jag ska inte sticka under stolen med att jag periodvis var kallsvettig och snurrig, men så fort det lilla huvudet stack fram var det bara...ja jag kan inte beskriva känslan. Kanske magiskt är ordet jag söker. Jag hade föreställt mig att jag skulle stå där å gråta när jag såg ett barn komma till världen för första gången. Did not. Men mitt leende var nog det största jag någonsin uppbringat och stunden är något jag aldrig kommer att glömma. (nu när jag tänker på det igen så rinner det faktiskt några fina hänförda tårar längs kinden)

Är nöjd med att jag under nattens småtimmar lyckades komma in i min framtida roll mer och mer för varje minut. Kan inte begära så mycket mer av mig själv för bara en natt i denna helt nya värld. Önskar att jag fick vara där i natt igen och få chansen att lära mig mer, men nu är det som det är. I helgen väntar praktik på BB och förhoppningsvis får jag där krama om föräldrarna och hålla det lilla barnet igen.

obs- barnet på bilden är inte barnet som jag såg komma till världen, utan en bild från alltforforaldrar.se.