upprörda medborgare vs. SvD 1-0

Nu har de tagit bort seriestrippen. Inte en sekund för tidigt. Bra jobbat ni som orkade maila, man kan faktiskt påverka!

Idag har jag startat dagen med tårar trillande ner för kinderna i en lugn ström. Kollade på reprisen av det senaste Uppdrag granskning om dagens äldrevård. Sitter & funderar på hur jag kan hjälpa till att förändra denna märkliga värld som är fullkomligt snedvriden när det kommer till hur vi tar hand om våra äldre. Det är sorgligt, vidrigt, förnedrande samtidigt som så många fantastiska människor utför ett underbart arbete. Varför kan det inte gå att få ihop - pengar och människovärde.

Vad kan man göra hörrni?! Jag tycker TV4 borde starta en insamling, de är ju så bra på sånna dära galor. "Sveriges äldre-galan". Den borde väl dra ihop tillräckligt med pengar så att de äldre kan få lite guldkant på tillvaron?

Vidrigt SvD!

Jag tolererar inte att sånt här publiceras å därför har jag skrivit ett ifrågasättande mail till SvDs chefredaktör Lena K Samuelsson (mail: lena.k.samuelsson@svd.se) och föreslår att ni som också upprörs gör det samma.

studenter vs. dålig handledare 1-0

Plötsligt händer det. Att personer på högre ort faktiskt lyssnar på studenterna. I morse möttes vi av högsta hönset på utbildningen som meddelade att vår handledare hade fått ett erbjudande om att lösa konflikten tillsammans med oss idag, eller att sluta. Hon var en quitter. Vi är numera en handledarlös grupp, men de har lovat att skaffa oss en "mognare" handledare till hösten. Det tackar jag verkligen för.

battle of the lovers.

Jag: Det är ungefär en sån här jag menar (tapeten till höger):

Kärleken: Va!?! Ska du ha tapeter kvinna? Var?

Jag: Ja! I sovrummet. Vitt golv, vita garderober, vitt linneskåp och så dem här tapeterna.

Kärleken: Det kan du drömma om. Mönsterpassning så det skriker om det ju.

Jag: Du skulle t Wien i höst igen va?

hehehe.

studenter vs. högskolan

I dag är jag mkt trött på inkompetenta vuxna människor. Malmö högskola har fixat så att vi ssk.studenter har obligatorisk omvårdnadshandledning, vilket jag tycker är en fantastisk förmån. Det finns en verksam ssk som handleder varsin liten grupp genom hela utbildningen. Fantastiskt att få vara samma lilla grupp och handledare i 3 år. Man hinner lära känna varandra och på så sätt vågar man ta upp sina osäkerheter, brister och frågor som har med det framtida yrket att göra. Man får utvecklas tillsammans och finna sin yrkesidentitet. Det är verkligen jättebra.

Om det fungerar.

Min jävla handledare visade sig under första träffen vara en blek, okarismatisk, tillbakadragen kvinna med noll talang för att skapa en trevlig atmosfär. Hon ställde inga följdfrågor när vi presenterade oss. Hon gjorde inte ett dyft för att lätta upp den nervösa stämningen. Handledningen skulle vara i 1,5 timme. Vi fick gå efter 20 min utan att ett enda vettigt ord blev sagt. Sen ställde hon in följande två handledningar var på VI fick göra 2 extra uppgifter för att få giltig närvaro. Kändes inte spec smart eller nyttigt. Handledningens poäng är att man tillsammans ska diskutera och delge problem. Inte sitta själv på kammaren och skriva en uppgift medan hon får pengar utan att vara där, således har jag inte lämnat in några uppgifter.


När det handlar om studenter vs. lärare så har man sällan något att vinna på att opponera sig. Man vet aldrig när nån av lärarna står där som examinator och minns vem man är. Ändå valde jag och min kära klassis P att inte gilla läget. Nu har detta tagit ganska stora proportioner och numera är kursansvarig samt dekanen inblandade i soppan. Och inte ett skit händer. Folk skyller på annat folk. Ingen har ansvar. Ingen har någon lösning. Alla tycker att det som hänt är skit, men inte ett skit händer. Så kan man summera det hela utan att gå in på bisarra detaljer.

I morgon är det dags för handledning. De andra grupperna har hittills träffat varandra i ca 5 timmar. Min grupp har setts i 20 min och det ligger en konflikt i förgrunden.
idag: studenter vs. högskolan 0-0.
Bring on 2moro!

in case of eventuell trissvinst:

Skulle jag genast beställa denna tapet av illustratören jag avgudat i många långa år, Jesper Waldersten. Han har designat denna fantastiska tapet (som heter Wallputters) som går att beställa på http://www.yourwallpaper.se/. Inköp förutsätter massa dollars. Har inte.

Bye bye pretty.

Just nu tänker jag febrilt på hur jag och kärleken skulle kunna få plats med denna skönhet i nya lgh men kommer gång på gång fram till att vi inte har plats. Jag vill ha den här soffan, snart lägger jag mig som ett litet barn å gråter på golvet. Tveksamt att soffan får bättre plats för det. Bye bye pretty, hoppas vi ses igen i framtiden när vi har köpt en herrgård eller nått.

skärpning.

Ska man ha en blogg så får man vackert skriva i den. Annars får man ta bort den. Jag irriterar mig såååå på andra mnskr som inte uppdaterar minst en gång om dagen. Nu är det dags att jag blir flitig eller lägger ner. Börjar med att försöka vara flitig.

åååååååååh vilken fin och alldeles för kort påsk jag har haft tillsammans med mina nära och kära. Massa underbart häng i solen, promenader, god mat & vin, en födelsedagstripp m love, sis och svåger t köpenhamn. jag älskar min familj. jag saknar dem som var kvar där hemma.

Har blivit ett år äldre sedan jag skrev sist. Är numera inne på mitt 30e levnadsår. Märkligt. Ibland får jag stunder av åldersnoja, men på det hela taget är visdom och lugn välkommet. Pratade med en läkare om ålder i förra veckan och han sa att det var världsbäst att fylla 50 år, eftersom man inte längre behöver bevisa något för sig själv eller andra längre. Jag tycker det låter underbart. Bara 20 år kvar då. Fick de mest fantastiska födelsedagspresenter i år.....so pleased.

Ja.
Och.
Sen.
Blev.
Det.
Vardag.

Den väljer jag att inte kommentera i nuläget.

om jag & kärleken ägde den här lgh...

...så skulle vi möblera den lite snyggare & sen bjuda över våra vänner på middag

....skulle vi kunna sitta på vårt kontor/bibliotek & se smarta ut

....skulle vi kunna ha finfina grillfester i den supergröna trädgården

....skulle vi kunna drömma söta drömmar i ett sovrum som givetvis behöver målas om

...skulle vi dricka vin på balkongen under varma sommarkvällar (balkong hörrni, balkong!)

....skulle vi ha trevliga, låååååååååååånga frukostar i köket

Praktikrapport

Ja vad ska man säga nu när jag gjort 2 av 5 veckor på min första praktik. Jag har totalt avdramatiserat det här med venprovtagningar. Det går fint, på både gamla & unga. Min nya hang-up är läkemedel. Jag tycker numera att det är fruktansvärt läskigt. Så mycket att hålla reda på, dela ut, kolla upp, göra rätt, tyda kollegors slarviga handstil....och så oerhört mkt som faktiskt kan bli fel. Antar att jag får bearbeta mina hang-ups i tur & ordning. Kanske allt faller sig naturligt till slut. I pray.

Häromdagen frågade en vän mig hur det var med mig och vad som hände förutom praktiken...och jag kom på att det enda som jag är medveten om att det händer är praktiken. Tar all min kraft och fokus. Har sovit 10-12 tim/natt de senaste nätterna. Har inte hunnit träna ens. Det mår jag dåligt av. Planen är att nästa vecka ska jag börja orka med det. Då kommer jag må underbart endorfinigt igen. Ser fram emot det.

Annars då?! :) Jo en sak till händer faktiskt. Jag & kärleken leder en budgivning så vitt vi vet. Har ingen aning om var det slutar. Jag börjar älska idén om att bo på andra sidan stan än vad vi gör nu. Nära grönt. Nära havet. Nära kallbadhuset. I ett hus med balkong OCH badkar. Ja ni kanske förstår, jag håller tummarna för att vårat skambud ska accepteras.

Ha en god helg kära vänner. Själv ska jag ännu en gång på Babel för att njuta av Club Killers.

titta jag kan!

Oj oj oj vad det snurrar i huvudet efter första riktiga dagen på praktiken. Journaler, diagnoser, namn, medicinsk teknik, dropp, nålar, läkemedel....allt är i en enda röra & jag är fruktansvärt trött. Jag orkar inte tänka mera, ska snart gå på ett pilatespass & sen bums i säng - med ett leende! Jag lyckades med min första venprovtagning idag!!!!!!!!!!!!!! Kl 09.00 idag stack jag för första gången i en alldeles riktig arm & det kom blod & jag hittade kärlet fast det inte syntes & patienten överlevde & handledaren sa bravo.
Så, det är vad jag tänker på nu i kväll. Resten måste få vänta.

pepp-sms

Åh vad härligt det är med pepp från nära & kära. Det är jag bortskämd med...och extremt tacksam över. Jag har varit så himla nedstämd på grund av att jag misslyckats TVÅ ggr på min "uppkörning" i att sätta pvk och kateter. Jag hatar att misslyckas. Det är inte min grej. Alls. Och två ggr på kort tid har gett outhärdligt mkt stress inombords. Tankarna har snurrat...passar jag för det här yrket? är jag sämst av alla? Självförtroendet har med andra ord varit i botten. Idag vände det äntligen. Jag klarade min senaste tenta i medicinsk vetenskap. Inte bara klarade, utan skrev ur mig ett VG. Helt fantastiskt! Skrev ett sms till klasskamraten där jag bekände att "jag behövde verkligen lite självförtroende innan följetongen på uppkörningen å praktiken..." svar:

"Fett som fan! Nu är det bara att trycka in den där jävla katetern en gång för alla :) "

Sånt får mig att skratta & återfå viljan att kämpa vidare.

Skickade också ett sms till mor & far som är Venedig och berättade den goda nyheten. svar:

"Grattis du är mycket bättre än du tror hälsar pappa"

Sånt får mig att bli varm inombords. Men också lite ledsen. Som liten sa jag jämt att "jag är spialist på det här"...om precis allt. Vad hände på vägen? Jag hittade faktiskt en del av svaret på detta i min kalender som jag fick av min älskade syster i julklapp. Citatet för denna vecka lyder;

"Den goda kampen är den som vi utkämpar för våra drömmars skull. När de med sin fulla kraft spricker ut inom oss - i ungdomen - då har vi gott om mod, men vi har fortfarande inte lärt oss att strida. När vi till slut lärt oss att strida har vi inte längre samma mod att ge oss in i kampen. Därför vänder vi oss inåt och slåss mot oss själva och blir vår egen värsta fiende. Vi säger att våra drömmar var barnsliga och omöjliga att förverkliga eller föddes innan vi visst hur svårt livet var. Vi dödar våra drömmar för att vi är rädda för att utkämpa den goda kampen"

{Paulo Coelho, Pilgrimsresan}

Jag orkar kämpa lite till med hjälp av den underbara peppen ni alla ger mig - stort tack!

Mare mare....

Jag tror att det är här som jag ska spendera en vecka i sommar tillsammans med älskade vänner. v.27 intar vi fyren!

upp som en sol & ner som en pannkaka.

det är jag idag.

ner som en pannkaka & upp som en sol.

Mitt humör pendlar så jag hinner inte med själv. Så himla trött & grinig på kvällarna, går och lägger mig jättetidigt för att jag inte tycker att något annat är mer lockande än att sova. På morgonen där emot, då leker livet mina vänner. Men vad får jag & min omgivning ut av det egentligen? Kärleken sticker hemifrån strax innan jag börjar bli så där glad och trevlig, sen tar jag min älskade morgonpromenad till skolan där jag går & suger in våren som jag bestämt hävdar har kommit till Malmö. Under promenaden tänker jag 100-tals trevliga tankar & planerar för saker jag kan göra efter skolan. Kommer till skolan, där alla mina klassisar utom en har ganska taskigt morgonhumör. När mina vänner börjar bli glada efter lunch börjar min neråt spiral. Jag blir sur, trött, frånvarande och energilös. Och sen är det kört för resten av dagen i stort sett. S å h i m l a v ä r d e l ö s t ! ! !

Jag kommer hem och vill inte prata med någon, umgås med någon, skriva något mail, plugga någonting eller göra någonting annat heller. Ingen får njuta av mig när jag är på topp så att säga.
Så himla sorgligt.

Jag har problem med tiden. För mig var det måndag i går...hur kan det då vara torsdag i dag? Känns nästan som om jag avverkar 2 dygn per dygn så att säga. Har bytt typ 10 meningar med kärleken sedan i måndagskväll. Lovat folk att jag ska ringa. Planerat att träna varje dag denna vecka, som en liten kickstart inför våren. Så har det inte blivit. Inget att gråta över, bara att komma igen nästa vecka. Note to self: semipraktik, jobbpass, italienska och plugg samtidigt är för mycket.

I går var jag på besök i 6 timmar på praktikplatsen på avd för akut kirurgi. Klockan ringde 05.15 & en nästan medvetslös missy klev in i omkl.rummet på sjukhuset kl 06.30. Där var det däremot livat...några till i min klass har samma omkl.rum som jag. Alla var nervösa och förväntansfulla och på strålande humör. A tog lite kort på oss två i våra "scrubs" & namnskyltar (min innehåller tyvärr hela mitt namn, med bindestreck och allt. hua.).

Det var in i hetluften direkt för min del, fick se sår av gigantisk storlek, en massa nålstick, träffa patienter i olika åldrar & skick, gå rond med överläkare som slängde sig med en massa termer som lämnade många frågetecken för min del. Dödstrött när jag gick därifrån. Men också extremt sugen på att kasta mig över kurslitteraturen en vända till för att verkligen lära mig allt. Jag tror att den här praktiken kommer att summeras med skräckblandad förtjusning. Kan få lite hjärtklappning när jag tänker på vad jag måste förmå mig själv till att våga göra, att vara nybörjare. Samtidigt ska det bli så himla roligt. Jag är tacksam för att jag träffat så många människor i vårdsituationer förut i mitt liv, så att inte det också är nytt. Jag förstår rutiner och vad som ska göras. Nu kan jag ägna all min energi åt att bli en galet kompetent sjuksköterska.

Shit, jag ska bli sjuksköterska!

"dust yourself of and try again"...

...mmm tack jag vet, men min själ & min kropp har bara inte tid med sådana misslyckanden som idag. Jag körde på min "uppkörning" i katetersättning på förmiddagen & det känns tungt. Jag hoppades så innerligt att jag skulle klara det när jag gick t skolan i morse. Hade lagt värdefulla 300 :- i min ficka som jag tänkte att jag skulle få spendera fritt på stan på vägen hem. Jag unnar mig väldigt lite nuförtiden & tänkte att jag skulle belöna mig för mina framgångar, så att allt skulle kännas lite roligare i stressiga tider. Och så körde jag. Bara så där.

Vi var tre stycken, jag och mina två käraste klasskamrater. H började & klarade sig galant trots nervositet & lite småfel. Jag var tvåa & fick en liten dålig start & nervositeten tilltog & jag gjorde några fel jag med. Större, tydligen. Vi får feedback direkt efter vi gjort våran "uppkörning" & det var inte alls kul eller lätt att få veta att man inte får godkänt inför allihopa när man har 45 min kvar till som man ska vara kvar där inne i rummet. R utförde sitt moment och klarade sig trots nervositet och lite småfel. Jag spelade hans patient och försökte agera normalt medan tankarna snurrade & tårarna brände innanför ögonlocken.

Snälla H frågade direkt när vi kom ut om jag tyckte det var rättvist att jag inte klarade mig å jag sa "ja, det var det väl" med darrig röst. Hon sa " det gör inte jag" och vips kände jag att jag inte kunde hålla tillbaka tårarna längre och sa snabbt att "nu går jag".

Tårarna rann precis hela vägen hem & såklart börjar tankarna snurra & bygga upp elaka mantran om att jag aldrig kommer att klara det här, att jag inte passar som sjuksköterska, att jag är misslyckad, att nu kommer jag väl kugga tentan också...och hur ska jag hinna med jobbet nu.....bla bla bla evil mind at work.

Nu har jag legat här på soffan & kollat på VM i alpint under eftermiddagen. Anja misslyckades också. Hon måste också stå för det offentligt. Hade enorm empati för henne idag. Det är jag och Anja. :) Borde ha tentapluggat & gymmat men istället somnade jag på soffan & drömde om...ta daaaaa....att jag fick kateter. som sagt, evil mind at work.

Jag vet att det tillhör livet att misslyckas och att förmå sig själv att försöka igen. Detta var dock dålig timing i mitt liv som snurrar alldeles för fort. Måste förändra mina omständigheter så att jag har en liten energireserv för såna här tillfällen.

På återseende, nu ska jag gå på min första lektion i italienska m. kärleken. Dagdrömmar om en ljuv framtid kanske kan ta bort lite av oron i nuet.

Arrivederci!

"ingen tycker om mig, ingen vill ha mig..."

Kommer ni ihåg den gamla godingen? Den handlar om mask. Jag nynnar på den idag. Försöker motarbeta upproret i mitt inre med att sjunga glada barndängor. Planen var att plugga duktigt idag eftersom jag jobbar hela helgen. Jag började plugga & det gick bra. Tills jag kom fram till de kapitel som handlar om just mask.

springmask.kvalster.bandmask.löss.loppor.amöbor.skabb.flatlöss.

Jag kan läsa om de äckligaste av sjukdomar & vara fascinerad, nyfiken & entusiastisk. Men här tar det stopp. Maskar. Så äckligt att jag inte vet var jag ska ta vägen.

Den äckligaste av dem alla är binnikemasken. En sån fanns konserverad i vår biologisal i högstadiet. Den var inte sympatisk på något sätt alls.