ultreia.

För ett år sedan upplevde jag den bästa dagen i mitt liv. Sånna dagar är värda att minnas och firas och berätta om. Min dag i Spanien:

"Hamnade hos den erkänt galna spanjoren Thomas som är Tempelriddare och lever simpelt i en öde by. Vi och 15 andra pilgrimmer delar en liten stuga - vi sover på loftet! Ville aldrig att kvällen skulle ta slut. Vi lapade sol, jämförde blåsor, lekte med hundar och skrattade åt den galna gåsen. Det isländska tv-teamet kom å vi pratade med dem. Alla pratade. På svenska, norska, isländska, franska, engelska och tyska. En fransman sjöng en sång om vandringen, "Ulteria", och folk stämde in på valfritt språk och i valfritt tonläge. Gåshud över hela kroppen. Delade på en flaska vin som vi fick av filmteamet. Åt spartansk middag tillsammans, cermoni med vackra spanska välsingnelser (fick jag berättat för mig!) och sen skolläger stämning på loftet. En natt med fullmåne. Vaknade till tuppen. Jag älskar människor."

Jag vill vandra igen. Jag vill bli påmind om vad livet handlar om. Hur vackra människor är. Hur skönt det är att bara gå och gå, aldrig komma till dörren, och förstå att det är the beauty of it all. Jag hatar mig själv för att jag glömmer bort det ibland. Men när livet känns kaos å upp och ner så tänker jag på den här dagen. Jag hör "ultreia", jag ser utsikten från den öde byn, jag känner kärleken från människor jag känt en eftermiddag. Och jag minns.