the verdict.

Jag vet inte jag. Om jag blev så mkt klokare efter mötet med dr.dahlberg. Vad jag fick reda på är att jag kan jobba, det är inte farligt, det gör bara jävligt ont. dr.dahlberg sa dock att jag efter de återstående fyra veckorna måste fly från vården om axeln ska ha en chans att läka. Så med andra ord kommer jag vara en ganska nedstämd flicka tills i slutet av augusti. Att ha ont kräver energi av mig, mer än vad jag kunnat ana. Jag vill bara sova och vara i fred. Vad jag mer fick reda på är att jag får operera min axel om jag vill, det är helt och hållet mitt eget beslut och det kommer genomföras om jag ber om det. Jag är tydligen mkt överrörlig i mina leder och det kunde växa bort i 30-års åldern. Så antingen väntar jag och ser i några år eller så kommer jag fram till att axeln begränsar min vardag här och nu = operation. Sen kunde jag ha skadat något annat i axeln efter alla smällar, å då spelar det ingen roll om överrörligheten växer bort....

Så vad gör missy nu?!

Jag ville bara gråta när jag gick därifrån. Kanske både av lättnad och av panik. Lättnad för att det inte är farligt att jobba, panik av att jag blir tvungen att jobba med värk. Samt söka nytt jobb. Samt skriva klart uppsats. Samt, ja, jag måste komma på fötter, kirra riktningen för fortsättningen på livet. Det är det jag måste göra.

Så vad vill missy göra nu?!

Vara ledig. Gråta. Bryta ihop & gå vidare. Åka till Samos. Vinna på triss. Få energi och fokus till uppsatsen & jobbsökandet.

Mest av allt vill jag bara att saker ska kännas lättare & jag vill bli kramad.