måste klippa mig å skaffa nytt jobb.

oj oj oj. jag sa upp mig igår. jag har fundera long & hard å kommit fram till att jag måste därifrån. jag har ju bara trivts stundvis, kroppen gör ont och psyket har fått sina törnar. ändå har jag känt nått slags krav på mig själv att stanna kvar. för p's skull. för jobbarkompisar, chef å mamma. men insikten slog mig i går. va fan ska jag offra min kropp & min lycka på dem för?!?!? min kropp ska räcka i många år till. ja, det finns en hel del den ska räcka till. jag vill så gärna göra en damklassiker, jag vill så gärna orka bära min barn, jag vill vandra igen, jag vill träna tills jag dör i passande form, jag vill orka. jag vill inte ha ont. jag vill inte gråta av utmattning och hopplöshet varje dag. man måste veta när nog är nog.

nu är det bara så att jag har "bara" sagt upp mig till chefen. nu återstår det svåra. att berätta för mamman. min mage bubblar, jag vill kräkas, jag vill hellre korsfästats (ja jag tar i, men nästan så illa är det). nu ska jag åka till jobbet. gotta do it today. helvete vad jag är rädd & nervös. men jag har ju min fras in the back of my head när jag ska göra sånna här jobbiga saker:
do one thing everyday that scares you.