Lost in translation

Ibland funkar inte kommunikationen mellan hjärna, själ och hjärta. Jag visste att jag behövde åka hem i helgen, men jag förstod inte varför. Nu när jag är på väg hem till en kall och tom lägenhet utan brandvarnare förstår jag. Jag behövde få liv i glöden. Och hur går man då tillväga?

• Vattenpipa, whiskey och spännande samtal med pappa och kärleken till efter midnatt.
• Stå för att man inte har lust att dricka alkohol och komma hem tidigt för att vara lördagkväll med tjejerna....krypa ner i sängen och gå vilse i w.szymborskas tankevärld.
• Leka i snön med min lilla kusin å se hennes tindrande ögon.
• Fika uppe vid måns-ols, titta ut över snöovädret och diskutera kaos å kärlek å karriär med nyblivna småbarnsföräldrar som har en imponernade sund inställning till livet.
• Äta lunch uppe vid måns-ols med farmis och lillstrumpa, titta ut över solen som blänker över isen på sjön.
• Få uppmärksamhet utan att behöva höja rösten och känna att vissa jag pratar med verkligen lyssnar. God damn it, människor lyssnar för sällan på varandra. På riktigt.

Tack till er som lyssnade. Tack till mitt hjärta å min själ som skriker högt och får mig att förstå när det är dags att blåsa på glöden.

Nu längtar jag efter elden.

Umeå-häng

Nu är jag så långt norrut jag någonsin varit....det är kallt i luften men kärleken från vännerna värmer. Två underbara tjejer bor här och lever här och andas här. Jag och C lånar deras luft ett tag - and we like! God mat, vin och vänskap. Inget mer kräver jag just nu. Jag har dock fastnat i cyberspace för att jag letat efter en viss låt, med en viss text som jag bara behövde höra i kväll.

"Gud om du hör mig, jag kommer som jag är, gör nånting vackert, av allt som är sönder här"

Om det finns en "gud", i vilken form som helst, så hoppas jag att han hör mig. Annars vet jag en låt som är jag. Av the Ark. Vi får se. Jag röstar dock på ovanstående bidrag. Pliiiiz.

Love, Light, Laughter/missy

Love and all that

Jag tycker faktiskt att vi som i USA borde ha Thanksgiving....jag menar, skapa vi apa av så kan vi väl apa av nått bra. Alla hjärtans dag, vad är det för skit egentligen? Kul för några, shitty för så jävla många. Å jag glömde skicka kort till farmis och mormor och familjen som jag gjort, typ alltid. Ni ser, det skapar bara ångest. Fick som tur var ett våffeljärn av mrmister å för några minuter så var det lättare att andas. Bless.

Ja just det. Thanksgiving. Jag gillar tanken med att säga "tack" för allt man har....skippa alla hjärtans som krossar hjärtan, jag vill ha mer av sånt som bygger upp starka och vackra hjärtan. Hjärtan som vet vad dem står för, vad dem har och genuint älskar.
Nu passar det sig väl att jag ska försöka säga tack för något, komma på några saker som kan få mig att le, locka ur mig själv ur det nattsvarta ett litet tag.

Jag är tacksam för (absolut ingen rangordning):

• Martin som kämpar med att få mig att le, hur hopplöst det än må vara. Å för kärleken som känns bra ända in i minsta cell...
• Vännerna som finns någonstanns där ute å lever å andas å älskar å tänker precis som jag.
• Familjen å släkten som är det finaste en människa kan ha. Genuint stöd och vägledning och unconditional love.
• Filmer som inspirerar och ger en legitim anledning till att fälla tårar på allmän plats. (såg precis "såsom i himlen" igen å blev påmind om tankens kraft)
• Löpbandet på gymmet
• Vinter-OS
• CSN
• att kunna andas

Vare sig du tror att du kan eller inte kan....har du rätt

Först och främst, big misstake av mig. My bad. Jag skulle skrivit att texten nedan var av Lars Winnerbäck. Jag glömde. Eller tog förgivet. Lika illa vilket.
Men som sagt till annan flitig bloggare, en dag, då ska jag skriva något ännu bättre.
Å som en ytterligare najsig bloggare skrev, så identifierar jag mig med hans texter. När jag såg det innelägget kände jag mig lite fjantig. Men det är sant. Å för mig är det nog en livsnödvändighet. Särskilt just nu.

För där jag befinner mig just nu, i min inre resa, där behövs all själslig guidning och support som finns att tillgå. Det är mitt jag utvecklas finns ett extremt mörker och samtidigt ett extremt bländande ljus. Å det är det bländande ljuset som jag är mest irriterad på, för mörkret dealar jag med var endaste dag. Det kan jag tyda om än inte förstå. Men det där ljuset, det skulle hjälpa om det inte vara bländande. Det skulle kunna vara mer som en lanterna som visar rätt väg, inte bara vara så där elakt. Jag vill se min väg klart, om så bara för en sekund. Men vem vill inte det?

Jag skulle vilja sluta tänka. Jag är säker på att jag med mina tankar skulle kunna få mitt hjärta att sluta slå. Mind control. Det låter drastiskt å allvarligt men jag menar bara att så mycket ligger i tanken, å hur mkt tanken formar våra liv. Good or bad. Jag letar efter det goda.

Jag letar för fan överallt.

Var är hon som ska ta min hand???? å va fan ska man göra ända fram till maj?

I februari var det bottenfryst i Tinnerbäcken
Johannelundsvägen 43 var grå och kall av seklets värsta vinter
Det var tungt att gå
Linköping verkade full av långa svarta labyrinter
Jag var virrig och trött, jag var sliten och nött
Allting runt omkring mig gick i ultrarapid
Jag hade inga veckor, inga dar
Bara en röra av en massa tid
Jag ville hitta en bra paroll
Nånting att tro på, nåt som tog mig upp en bit över noll
Hon mötte mig med sitt leende
Hon sa: Ta min hand, jag följer dig
Vi ska åt samma håll

Båtarna låg inne vid stadsgårdens kaj
Jag var beredd att dra till Åbo, men hon räddade mig precis
Vad ska man göra ända fram till maj
Mörkret är så tungt och alla mänskor är som is
Men hon tyngdes inte ner
Hon sa: Vad spelar det för roll
Här, ta min hand, jag följer dig
Vi ska åt samma håll

HG hade öppet och vi slog oss ner i baren
Hon var hemma efter veckor runt på resor och jag lyssnade
När hon sa: Jag kanske stannar här ett tag
Vi kanske hittar nåt att bygga upp en vacker dag
Jag måste bara hitta en roll
Jag sa: Ta min hand, jag följer dig
Vi ska åt samma håll

Vi ramlade runt på alla ställen som var öppna den natten
Vi var konstnärer, och dom bästa i sitt slag
Vi skulle ta oss långt, vi två
Hon sa: En dag står vi över februari, du och jag
Natten var så kall, vi höll hårt om varann
Nu stängde dom i Linkan och mänskorna försvann
Men vi hade lusten i behåll
Hon sa: Ta min hand, jag följer dig
Vi ska åt samma håll

Jag ger min själ till händerna som ger och inte rycker
Jag sällar mig till hjältarna som gör och inte tycker
Hon var allt, hon var sin
Hon var den vackraste person jag hade träffat någonsin
Bli kvar här med mig, bli kvar här med mig
Vi behöver ingenting om vi kan starta på noll
Men jag har ett rum några kvarter härifrån
Hon sa: Ta min hand, jag följer dig
Vi ska åt samma håll, härifrån
Ta min hand, jag följer dig
Vi ska åt samma håll

jag tror inte min nya mobil fungerar...

....det är nämligen ingen som ringer. ring ring bara nån slog en signal. typ.
Fin är den i allafall. röd och blommig. en riktig missy mobile.

Bränd lax- och spenatpaj :-(

Jag är så inne i mina livskval och min ångest att jag inte hörde när äggklockan ringde å pajen var klar. Den är mycket bränd. Jag är mycket orolig. Inte för pajen utan för framtiden. Jag hatar och älskar den. Framtiden. Ovisshet har sin charm, jag vet. Men vissa dagar får den mig att må illa. Sambon ska flytta till Västerås å det blir en allmänt strulig vår. Och dyr.

Jag vet inte vart jag ska ta vägen efter den här terminen. Hade tänkt bo och sommarjobba här tills jag kom på nått som kändes bra. Men nu då, blir jag också västeråsare? Vill jag ströjobba ett år och söka "riktiga" jobb, eller vill jag läsa min magister på KI direkt? Eller vill jag läsa den i Västerås? Eller vill jag läsa till lite praktiska saker på friskvårdsutbildningen i Tärna? Är den för ovetenskaplig för mig eller är det precis vad jag behöver?

VILL JAG BLI FOLKHÄLSOVETARE ÖVERHUVUD TAGET?

Vi har precis börja läsa en etikkurs. Och den liksom bekräftar min känsla av att folk kommer se på mig som en hälsopolis...och det blir jag ju. Vem är jag att säga vad någon annan mår bra av? Vill jag egentligen bli läkare eller sjuksköterska? Om det är så, när ska jag orka ta det massiva beslutet.....

Ringde mr.sambo och sa att jag behövde en riktig älta ångestkväll. Jag vet inte om han fungerar som substitut för min ältarproffs....och temporärt substitut....aldrig permanent. Jag är bara "vi" med mr.sambo i vissa avseenden. I andra avseenden är jag "vi" med alla mina underbara sisters spridda över hela Sverige. Gud vad jag saknar er!

Välbefinnande till alla /missy

Do one thing everyday that scares you....

Ååååh det är så mycket som skrämmer mig. Men jag gjorde det värsta jag vet igår...jag har stagefright å jag hatar att improvisera. Jag gjorde två saker som skrämde mig alltså. Åh det var en sån enorm lättnade efteråt. Det gick bra. Färdighetsträningen pratar jag om alltså.
Jag fick spela en impotent 60-årig man som ville ha viagra och ingen jävla sexualterapi. Innan jag gick det sa jag till Mr. loverboy att det var det värsta tänkbara scenariot. Åh ja ja män, när det var snart färdigutbildade läkarens tur, spänner han ögonen i mig och säger "jag skulle vilja spela emot en impotent folkhälsovetare"....jag vet inte vad som hade varit värst, att han kallat mig impotent eller inkompetent.... Men med tanke på att jag fick total inlevelse i rollen som impotent så vill jag här med inte kalla mig inkompetent. Så det så!

Vad skrämmer er?

Här kommer ett citat å ni ska gissa vilket underbart ord detta handlar om. Tävling!
Pris? Samma ord som är svaret på frågan....

"ett tillstånd som kännetecknas av att vara engagerad, att vara i världen, att vara med sina medmänniskor och vänner, att vara aktivt och fruktbart engagerad i sina vardagliga sysslor"

Ledtråd: ett ord på tretton bokstäver.

Give it a go! Bless all, Missy