why is it always this way.

deadline. stora tankar, många planer, seriöst schema, uppladdning, kniven mot strupen.
vad gör missy? lyssnar på musik, msn:ar med kursare, kollar mejlen...väntar på att uppsatsen ska bli skriven helt magiskt utan att hon behöver lyfta ett finger. händer inte!

skärpning! mår inte bra av att göra så här mot mig själv. det är ju inte så att jag njuter av att skjuta upp allt tills sen. Tvärtom! Hjärtklappning, andnöd, oro, ångest, tårar.... Ja,ja jag vet hur jag fungerar, har gjort det här många gånger om och på nått sätt så löser dig sig alltid i slutet.

känns som om det mesta i livet just nu pendlar mellan trygghet och panik. jag försöker maximera stunderna av trygghet å minimera tillfällena av panik...på så sätt blir livet ett ganska vanligt liv i guess.

dagens höjdpunkt har varit besöket hos mkt trevligt sjukgymnast som gett mig ett träningsschema och var positiv, vänlig och helt klart rätt man på rätt plats. Det var egentligen bara pom-poms som fattades för att han skulle vara en fullbordad cheerleader som hejade på mitt lag. iaf så måste missy göra massa övningar 2 ggr/dag så att axeln inte ploppar ur igen. om 3 månader ska jag på återbesök hos läkaren å är inte allt bra då...då kommer nog dr.Dahl föreslå en operation. Ingen ska operera i mig säger jag bara.

nu ska jag cheera för mig själv å se till att uppsatsen tar sig ordentligt.