I dag är det en Let’s leave – dag. Lyssnar på den om & om & om igen. Varför? Den innehåller så många ord som går rätt in i mitt hjärta. Out of reach. Darling. Rhyme. Need. Leave. Couldn’t care less. Noice in my ear. Sweetheart tell me you need it too, sincere. Teeeeeell meeeeee let’s leaveee. I couldn’t make anything bigger than you. Eyes. True. My weakness, dependence, I’m yours and its plain, get up and show me it’s not in vain. Sånt. Såna ord som tilltalar mig och mitt inre jobbiga dagar. Jag ser missy 21 år framför mig som under nästan hela våren vandrar Flemminggatan ner 06.30 med tårar som rinner över rosorna på kinderna. Det här var min themesong när allt var nattsvart inuti och runtomkring. Tänkte att en dag, då kommer det någon och sjunger den här sången för mig, som tar med mig iväg på äventyr och får mig att skratta igen. Jag tänkte aldrig på att jag skulle laga mig själv. Jag ville att någon annan skulle göra det åt mig. Jag tror att det är alla romantiska sagor med lyckliga slut som får oss att längta efter mannen med stort M som räddar oss, från vad det än är vi behöver räddas ifrån. Hur kan jag ha blivit så lurad ifrån grunden, vad hände med independent women?! Man måste laga sig själv. Jag vet inte i vilken mån jag lyckades med det. Jag kanske gjorde det på fel sätt? Kanske spelar det ingen roll. Låten var viktig för mig, den fick att tro att allt skulle lösa sig in the end. Tack gode gud för att man inte alltid fattar hur lång tid sånt kan ta. För om jag vetat, då hade jag aldrig orkat. Med de 6 år som snart gått i bakhuvudet, så förstår jag att jag skulle behövt mer hjälp. Kanske jag skulle ha kunnat bli gamla vanliga missy igen. Hon finns inte mer. Missy som är kvar har beslutsångest och låg stresströskel. Så var det aldrig förut. Missy som fanns förut var väldigt carefree. Hon finns inte längre. Missy som finns kvar har kvar en ständig, liten känsla av nattsvarthet. Som kommer fram alldeles för ofta. I don’t like.
Apropå att vilja lämna. Jag tror att det är här som det skär sig mellan mig och farmis. Hon har lärt sig att man stannar. Jag har alltid haft en tendens att bara lämna. Jag tror på en sund kombination av de båda. Jag kommer att hitta den. Men inte idag. I dag lyssnar jag på Let’s leave och längtar efter räddningen. Jag är ingen soldat.
Inlägg
4 kommentarer:
Fin text, love!
Att vilja lämna är du inte ensam om, tror det är vanligt hos oss yngre. Farmisar å såna stannar. Å visst är det så att vi skulle behöva lära av av varandra på den punkten. Men när vissa tunga ord bara talar till ens hjärta och man inte vet varför undrar man just varför de gör de. Man förändras, good and bad och även om man har en massa människor i sin närhet så har man på nåt sätt bara sig själv. Man måste må bra i sig själv. Att laga sig kräver mod. I mina ögon är du en fighter, du ger dig in i saker, blir det inte som du tänkt så pausar du, analyserar och sen agerar igen. You will always be my soldier!
Du är också precis som jag en "Warrior of light" bara det att du vetat det längre än mig! Behöver jag skriva något mer? Kramar i massor!
jag är ingen soldat. heller. och jag tycker inte man behöver vara det. visst måste man laga sig själv, måste inse saker själv. men man behöver folk omkring sig som hjälper en. ensam är inte stark. miss u. puss
kram. tillsammans är vi alla grymt bra soldater.
Skicka en kommentar