Jag har problem med tiden. För mig var det måndag i går...hur kan det då vara torsdag i dag? Känns nästan som om jag avverkar 2 dygn per dygn så att säga. Har bytt typ 10 meningar med kärleken sedan i måndagskväll. Lovat folk att jag ska ringa. Planerat att träna varje dag denna vecka, som en liten kickstart inför våren. Så har det inte blivit. Inget att gråta över, bara att komma igen nästa vecka. Note to self: semipraktik, jobbpass, italienska och plugg samtidigt är för mycket.

I går var jag på besök i 6 timmar på praktikplatsen på avd för akut kirurgi. Klockan ringde 05.15 & en nästan medvetslös missy klev in i omkl.rummet på sjukhuset kl 06.30. Där var det däremot livat...några till i min klass har samma omkl.rum som jag. Alla var nervösa och förväntansfulla och på strålande humör. A tog lite kort på oss två i våra "scrubs" & namnskyltar (min innehåller tyvärr hela mitt namn, med bindestreck och allt. hua.).

Det var in i hetluften direkt för min del, fick se sår av gigantisk storlek, en massa nålstick, träffa patienter i olika åldrar & skick, gå rond med överläkare som slängde sig med en massa termer som lämnade många frågetecken för min del. Dödstrött när jag gick därifrån. Men också extremt sugen på att kasta mig över kurslitteraturen en vända till för att verkligen lära mig allt. Jag tror att den här praktiken kommer att summeras med skräckblandad förtjusning. Kan få lite hjärtklappning när jag tänker på vad jag måste förmå mig själv till att våga göra, att vara nybörjare. Samtidigt ska det bli så himla roligt. Jag är tacksam för att jag träffat så många människor i vårdsituationer förut i mitt liv, så att inte det också är nytt. Jag förstår rutiner och vad som ska göras. Nu kan jag ägna all min energi åt att bli en galet kompetent sjuksköterska.

Shit, jag ska bli sjuksköterska!

"dust yourself of and try again"...

...mmm tack jag vet, men min själ & min kropp har bara inte tid med sådana misslyckanden som idag. Jag körde på min "uppkörning" i katetersättning på förmiddagen & det känns tungt. Jag hoppades så innerligt att jag skulle klara det när jag gick t skolan i morse. Hade lagt värdefulla 300 :- i min ficka som jag tänkte att jag skulle få spendera fritt på stan på vägen hem. Jag unnar mig väldigt lite nuförtiden & tänkte att jag skulle belöna mig för mina framgångar, så att allt skulle kännas lite roligare i stressiga tider. Och så körde jag. Bara så där.

Vi var tre stycken, jag och mina två käraste klasskamrater. H började & klarade sig galant trots nervositet & lite småfel. Jag var tvåa & fick en liten dålig start & nervositeten tilltog & jag gjorde några fel jag med. Större, tydligen. Vi får feedback direkt efter vi gjort våran "uppkörning" & det var inte alls kul eller lätt att få veta att man inte får godkänt inför allihopa när man har 45 min kvar till som man ska vara kvar där inne i rummet. R utförde sitt moment och klarade sig trots nervositet och lite småfel. Jag spelade hans patient och försökte agera normalt medan tankarna snurrade & tårarna brände innanför ögonlocken.

Snälla H frågade direkt när vi kom ut om jag tyckte det var rättvist att jag inte klarade mig å jag sa "ja, det var det väl" med darrig röst. Hon sa " det gör inte jag" och vips kände jag att jag inte kunde hålla tillbaka tårarna längre och sa snabbt att "nu går jag".

Tårarna rann precis hela vägen hem & såklart börjar tankarna snurra & bygga upp elaka mantran om att jag aldrig kommer att klara det här, att jag inte passar som sjuksköterska, att jag är misslyckad, att nu kommer jag väl kugga tentan också...och hur ska jag hinna med jobbet nu.....bla bla bla evil mind at work.

Nu har jag legat här på soffan & kollat på VM i alpint under eftermiddagen. Anja misslyckades också. Hon måste också stå för det offentligt. Hade enorm empati för henne idag. Det är jag och Anja. :) Borde ha tentapluggat & gymmat men istället somnade jag på soffan & drömde om...ta daaaaa....att jag fick kateter. som sagt, evil mind at work.

Jag vet att det tillhör livet att misslyckas och att förmå sig själv att försöka igen. Detta var dock dålig timing i mitt liv som snurrar alldeles för fort. Måste förändra mina omständigheter så att jag har en liten energireserv för såna här tillfällen.

På återseende, nu ska jag gå på min första lektion i italienska m. kärleken. Dagdrömmar om en ljuv framtid kanske kan ta bort lite av oron i nuet.

Arrivederci!

"ingen tycker om mig, ingen vill ha mig..."

Kommer ni ihåg den gamla godingen? Den handlar om mask. Jag nynnar på den idag. Försöker motarbeta upproret i mitt inre med att sjunga glada barndängor. Planen var att plugga duktigt idag eftersom jag jobbar hela helgen. Jag började plugga & det gick bra. Tills jag kom fram till de kapitel som handlar om just mask.

springmask.kvalster.bandmask.löss.loppor.amöbor.skabb.flatlöss.

Jag kan läsa om de äckligaste av sjukdomar & vara fascinerad, nyfiken & entusiastisk. Men här tar det stopp. Maskar. Så äckligt att jag inte vet var jag ska ta vägen.

Den äckligaste av dem alla är binnikemasken. En sån fanns konserverad i vår biologisal i högstadiet. Den var inte sympatisk på något sätt alls.