:)

Nu börjar det bli roligt att kolla sin mail. Det här skojiga mailet fick jag idag t ex.

"Hej!

Ring mig om du är intresserad av jobb!

Vänliga hälsningar ... "

Det var kort & koncist så att säga.

Nervositet.

Jag har funderat mycket på hur jag ska hantera alla känslor som ryms inuti mig den här terminen. Det är en daglig kamp att behålla fokus, intala mig själv att jag kommer att klara det här, påminna mig själv om att jag tycker att allt roligt samtidigt som jag vill springa och gömma mig under täcket. Jag känner mig galet lycklig och onekligen gör det allt enklare att hantera. Men jag är hemskt nervös. Fick lov att googla vad det egentligen betyder och fick då fram ordet spänning på ne.se:

spänning, känsla av både (viss) rädsla eller nervositet och lust (orsakad av äventyrlig handling e.d.); egenskapen att inge skräckblandad lustkänsla.

Spot on! Idag ska jag på introduktion på vår kliniska utbildningsavdelning (KUA) där jag under två veckor ska kalla mig sjuksköterska och inte sjuksköterskestudent. Jag ska tillsammans med mitt team (bestående av klasskompisar, läkarstudenter, arbetsterapeutstudenter och sjukgymnaststudenter) lära mig hur man egentligen gör det här. På riktigt. Med riktiga patienter och handledare som "handleder med händerna på ryggen" och svarar på frågor med motfrågor. Jag är totalt livrädd och väldigt förväntansfull. Jag förstår att något kommer att hända med mig under de här två veckorna. Jag kommer att gråta, känna mig dum, vara fylld av ångest och rädsla, vara rädd för att göra fel....samtidigt som jag kommer bli lite mer sjuksköterska och känna att det här fixar jag. Tror jag.

KUA, känslan av både (viss) rädsla eller nervositet och lust (orsakad av äventyrlig handling e.d.); egenskapen att inge skräckblandad lustkänsla.

Va! Är du fortfarande vid liv bloggen?

Jag hade glömt bort dig, jag läser bara alla andras. Det är ju inte vidare snyggt gjort. Vi får se om jag kan hämta upp det här glappet med råge.

Bye bye Barnakuten

Det var inte roligt att säga 'hej då' till alla fina människor och min fantastiska handledare idag. Jag saknar hela barnakuten redan, saknar det jag lärt mig, saknar självförtroendet de här veckorna gett mig, saknar alla fina barn... Jag känner mig några steg närmre en blivande sjuksköterska och det är en helt fantastisk känsla. Idag har jag bestället en fin namnskylt från skyltmax. Där står det att jag är sjuksköterskestudent. Om ett år kommer det vara dags att beställa en där det står leg. sjuksköterska. I love!

cry me a river.

Skulle behöva sätta dropp på mig själv efter kvällens vätskeförluster i form av många stora salta tårar. Gråtattack nr 1: Så äckligt dåligt samvete över att ha gjort någon besviken. Hatar hatar hatar. Gråtattack nr 2: 'Himlen kan vänta' på svt. Började gråta innan programmet ens börjat. Älskade fina människor.

Det skär i hjärtat i bland. Så mycket att man inte vet vart man ska ta vägen eller varför man ska ta den vägen. Då är det en stor lycka att mannen som sitter bredvid i soffan håller mig tryggt i handen medan tårarna rinner. Jag måste välja att fokusera på det. Det jag har. Det jag inte vill förändra.

Born to run.

Gick precis om en gubbe 80+ som var ute och sprang. Känner att han presterade bra mkt bättre än undertecknad. Så där tuff och stenhård vill jag också vara vid den åldern. Idol!
Första steget mot detta blir att hålla i träningen inför Kristinaloppet på 3 mil (skidor) nästa helg. Sen är siktet inställt mot Tjejvättern i juni. Innan man vet vad som hände är man väl 80+ & ute å springer. Livet liksom.

Born to be wild?

I natt har jag haft praktik på förlossningen. Kunde inte sova någonting innan för jag var så nervös för att "leka" sjuksköterska igen. Det var så länge sen. Också nervös för att jag inte visste hur jag skulle reagera på kvinnornas smärta, männens hjälplöshet (och min egen) och allting runt omkring. Var absolut inget att vara nervös för. Kände mig dock som en liten svans till min handledare de första timmarna, fy för den känslan.

Jag började kl 22.15, innan midnatt var ett pyttelitet underverk framme i den stora världen. Hann med andra ord inte riktigt komma in i det hela innan det var över. Jag ska inte sticka under stolen med att jag periodvis var kallsvettig och snurrig, men så fort det lilla huvudet stack fram var det bara...ja jag kan inte beskriva känslan. Kanske magiskt är ordet jag söker. Jag hade föreställt mig att jag skulle stå där å gråta när jag såg ett barn komma till världen för första gången. Did not. Men mitt leende var nog det största jag någonsin uppbringat och stunden är något jag aldrig kommer att glömma. (nu när jag tänker på det igen så rinner det faktiskt några fina hänförda tårar längs kinden)

Är nöjd med att jag under nattens småtimmar lyckades komma in i min framtida roll mer och mer för varje minut. Kan inte begära så mycket mer av mig själv för bara en natt i denna helt nya värld. Önskar att jag fick vara där i natt igen och få chansen att lära mig mer, men nu är det som det är. I helgen väntar praktik på BB och förhoppningsvis får jag där krama om föräldrarna och hålla det lilla barnet igen.

obs- barnet på bilden är inte barnet som jag såg komma till världen, utan en bild från alltforforaldrar.se.

Half a nurse.

Nu är jag en halv sjuksköterska. Älskar mitt yrkesval, samtidigt som det skrämmer mig så jag inte kan sova ibland. Men nu kör vi hörrni. Ses på ett sjukhus nära dig.