'I morgon om ett år'

Urpremiär på Hotel Pro Forma & The Knifes opera igår. Vad ska man säga om den då? A-R-T-Y. Snygg. Totalt obegriplig stundtals. För mycket intryck ibland, för lite andra stunder. Somnade nästan till då & då. Ganska annorlund operapublik på plats, såklart. Nu har jag bestämt mig vad jag tycker. Vacker, men inte speciellt bra. Kanske ändrar mig om några dagar igen, men who cares.

Livet tuffar på. Man tänker. Man tänker inte alls. Man glädjer sig åt att kompisen ska få barn. Man tänker på att släkten Hedlund börjar tunnas ut. Man är glad för att äldsta kusinen fyllt på ordentligt. Man funderar på när man ska dra sitt strå till stacken. Man saknar. Man tycker man bor alldeles alldeles för långt ifrån dem som verkligen betyder något.

Mest längtar man efter att få ge alla man älskar varsin låååång, varm kram.

Skynda att älska

Någon har satt sig över mitt bröst. Trycket är konstant. Känner mig instängd. Det känns som lugnet innan paniken. Jag kan leva med det, jag fungerar nog hela dagen idag, för jag orkar inte släppa in känslan på några timmar nu.

I natt har jag drunknat många gånger om, det var lite samma känsla som jag har nu på morgonen. I mina drömmar kan jag hantera att jag drunknar. Jag kämpar, jag fryser men jag är lugn.

I mina drömmar i natt försvinner också kärleken i vågorna som slår över bryggorna vid Ribban som en tsunami. Alla försöker lugna mig men paniken bara skruvas upp ett hack till för varje sekund som går och han är borta. Jag klarar att jag drunknar. Men inte han.

Jag vaknar med känslan av att någon har satt sig över mitt bröst. Där är jag nu. Och jag tänker under några timmar försöka mota bort tankarna jag tänkte innan jag somnade igår "hur känns det att gå och lägga sig ensam i en stor dubbelsäng utan den man sovit bredvid i mer än halva sitt liv? hur känns det att inse att man aldrig kommer att få se och röra den man gjort livet med igen? hur känns det att göra HLR på sin älskade fru, men hon dör ändå? hur känns det att förlora sin mamma, sin dotter, sin syster?".

Jag vet inte. Förtvivlad låg jag och försökte somna i går. Sorgen och saknaden sitter i hela mig och för att slippa tankarna lyssnar jag på Alex Shulmans sommarprogram. Det sista jag hör innan jag vaggas in i mardrömmarna är:

'Skynda dig älskade, skynda att älska,
dagarna mörkna minut för minut,
tänd våra ljus, det är nära till natten,
snart är den blommande sommarn slut'

Jag saknar dig, älskade älskade faster.