sommaren ´94

Andra har kanske druckit för många snaps & somnat. Jag sitter bredvid kärleken i soffan och är nostalgisk medan han tittar på 'Ben Hur'. Sommaren '94. Då lekte livet hörrni. 14 år. Gothia Cup. VM. VM. VM. Vi sov på altanen. Vi sov i tält hos S.L. Vi var alltid alltid tillsammans. Vi i fotbollslaget. Vi tränade, spelade match, kollad på fotboll. Och vi sjöng den här låten tills vi var hesa och sen sjöng vi lite till. Gjorde Kenneth Larssons målgest. Brolins. Allt beroende på vilken man tyckte var mest bedårande. Av någon outgrundlig anledning tyckte jag Tomas Brolin var het. Fattar absolut inte varför nu. Men men. Man är bara 14 år en gång i livet. Och. Fan. Vad. Kul. Det. Var.

Bad news.

Jag fick dåliga nyheter igår. Min hjärna har tagit in informationen men mitt hjärta vägrar att ens våga känna på känslan. Jag borde vara orolig, ledsen, känna skräck...vad som helst...men jag bara lallar på som vanligt. Jag fattar inte riktigt det här. Antar att det kommer hit me hard när hjärtat tycker det är dags. Tills dess fortsätter livet som vanligt, I guess.

fina florens.

Florens var allt jag önskade mig!

jag blev röd om näsan i den efterlängtade solen. jag snodde en solvarm citron. jag skrattade mest och jag grät lite när jag var utmattad. jag åt en massa goda kolhydrater och kom på att jag faktiskt gillar glass, italiensk glass. jag fick höra en massa italienska och blev löjligt lycklig när jag förstod några ord här och där. jag fick se vackra vyer som föralltid kommer finnas inom mig. och bäst av allt - jag fick uppleva allt detta tillsammans med kärleken. nu är det bestämt, vi tänker bli gamla i italien.

så j-vla typiskt jag.

Väldigt mör efter gårdagens arbetspass mellan 8-22. Så många timmar i sträck spenderar jag knappt med de jag älskar mest. Det är ganska påfrestande att vara så tätt inpå en annan människa i över 12 timmar. Jag dog lite av det igår. Nu måste jag återuppstå.
Packat klart? NEJ.
Börjar jobba om en kvart? JA.
Slutar jobba kl 14? JA.
Åker t Kastrup kl 15? JA.

'Get busy living or get busy dying' som de säger i en av mina favoritfilmer "The Shawshank Redemption".

Nu åker jag snart hörrni, med packad väska eller inte.

Nynnar ohämmat

Väderprognos för Florens i helgen.

25-30° &

Lyllos mig!

Jag ska åka till Italien i helgen! Fick för mig igår att man kunde spendera sin långhelg på bättre ställen än i Malmö. Längtig efter solen. Längtig efter värme. Längtig efter äventyr. Längtig efter att ha så kul som jag och kärleken har när vi är ute och reser. Längtig efter...ja, det mesta som inte är jobb eller plugg. Lust for Life, helt enkelt. Så nu drar vi i övermorgon. Jag har fjärilar i magen, brukar jag aldrig ha innan jag ska åka någonstans. Enda gången jag kan komma på att jag haft det förut var när jag skulle åka till USA och vara borta nästan ett helt år. Nu ska jag vara borta en helg. Hallå? Magen och fjärilar. Why now? Är det ett dåligt tecken? Har jag blivit gammal?* Är jag så utsvulten på nöjen och äventyr? Är jag bara tokglad? Man vet inte riktigt. Man får åka till Florens och prova helt enkelt.

Sto benissimo!!!!!!!!!!!!!!! (jag mår MYCKET bra!)

ååååh...

...vad det är härligt att bara jobba....och att jag kan ta det lugnt och göra vad jag känner för när jag kommer hem. Inte fundera på hur timmarna ska räcka till, om jag ska få tillräckligt med sömn och om jag ska hinna träffa kärleken eller höra av mig till vännerna. Nu hinner jag! Nu orkar jag! Ligger just nu på soffan & latar mig lite, innan det är dags för en löprunda. Har lovat att tjata med mig älskade M ut på sin första löprunda ever. I morgon och på onsdag är jag leeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeedig och morgondagen ska spenderas som hundvakt och tillsammans med lovely Sadie.

Är det inte dags för lite solsken snart, hörru du där uppe?

Kärleken sover, endast jag är vaken.

Och vad gör jag? Jo, jag läser vad jag skrivit när jag var 26 år gammal här på bloggen. 2006. Det låter som igår, men det var det inte. Mycket vatten har runnit under broarna sen dess. Jag var så klok när jag var 26. Så...levande. Så allt eller inget. Så jag.

Ja, jag definierar mig med mitt jag från 2006. Jag förstår varje mening mini-me skriver. Varje tankegång, varje känsla. Men jag kan inte skriva som mini-me längre. Vad har hänt?

Svar: JAG HAR INTE TID!

ska det fortsätta så?

Förtroenden.

I dag har jag fått en glimt av några gamlas allra innersta. Jag har fått förtroenden. Om hur det eg är, det här med att bli gammal. Inte generellt. Men hur det kan vara. Det är inte roligt. Och jag känner mig så ung, så ung. Gamla har ångest, vill dö helst igår...och de berättar det för mig. Och jag håller handen. Jag lyssnar. Jag bekräftar. Jag.....vad gör man sen? Jag kan ju inte direkt ge goda råd på vägen. Har ingen aning hur det känns, även om jag kan föreställa mig. Jag tittar djupt i ögonen och hoppas att de ser att jag verkligen bryr mig. Försöker komma på något som kan få dem att må bättre. Ger en kram. Lyssnar tills de inte har något mer att säga. Inser att jag levt 6 decennier mindre. Förstår att jag inte kan säga mer. Försöker lätta deras hjärtan. Försöker leva upp till Moder Teresas visdoms ord " Never let anyone come to you and leave without being happier". Vet inte om jag lyckas. Försöker leva upp till Moder Teresas devis "always do small things of great love". Ger en kram. Går därifrån. Tacksam för förtroendet. Osäker på mitt förvaltande.

syster.

I går blev jag kallad "Syster" för första gången. Tack kära tant som sa dessa ord som värmde fint i hjärtat hos en student som gått runt hela dagen och varit besviken över att bara få G på slutbedömningen. De dagar då mitt framtida yrke känns svårt, kravfyllt och stort, då ska jag minnas att i allafall någon tycker jag är syster nog.