Praktikrapport

Ja vad ska man säga nu när jag gjort 2 av 5 veckor på min första praktik. Jag har totalt avdramatiserat det här med venprovtagningar. Det går fint, på både gamla & unga. Min nya hang-up är läkemedel. Jag tycker numera att det är fruktansvärt läskigt. Så mycket att hålla reda på, dela ut, kolla upp, göra rätt, tyda kollegors slarviga handstil....och så oerhört mkt som faktiskt kan bli fel. Antar att jag får bearbeta mina hang-ups i tur & ordning. Kanske allt faller sig naturligt till slut. I pray.

Häromdagen frågade en vän mig hur det var med mig och vad som hände förutom praktiken...och jag kom på att det enda som jag är medveten om att det händer är praktiken. Tar all min kraft och fokus. Har sovit 10-12 tim/natt de senaste nätterna. Har inte hunnit träna ens. Det mår jag dåligt av. Planen är att nästa vecka ska jag börja orka med det. Då kommer jag må underbart endorfinigt igen. Ser fram emot det.

Annars då?! :) Jo en sak till händer faktiskt. Jag & kärleken leder en budgivning så vitt vi vet. Har ingen aning om var det slutar. Jag börjar älska idén om att bo på andra sidan stan än vad vi gör nu. Nära grönt. Nära havet. Nära kallbadhuset. I ett hus med balkong OCH badkar. Ja ni kanske förstår, jag håller tummarna för att vårat skambud ska accepteras.

Ha en god helg kära vänner. Själv ska jag ännu en gång på Babel för att njuta av Club Killers.

titta jag kan!

Oj oj oj vad det snurrar i huvudet efter första riktiga dagen på praktiken. Journaler, diagnoser, namn, medicinsk teknik, dropp, nålar, läkemedel....allt är i en enda röra & jag är fruktansvärt trött. Jag orkar inte tänka mera, ska snart gå på ett pilatespass & sen bums i säng - med ett leende! Jag lyckades med min första venprovtagning idag!!!!!!!!!!!!!! Kl 09.00 idag stack jag för första gången i en alldeles riktig arm & det kom blod & jag hittade kärlet fast det inte syntes & patienten överlevde & handledaren sa bravo.
Så, det är vad jag tänker på nu i kväll. Resten måste få vänta.

pepp-sms

Åh vad härligt det är med pepp från nära & kära. Det är jag bortskämd med...och extremt tacksam över. Jag har varit så himla nedstämd på grund av att jag misslyckats TVÅ ggr på min "uppkörning" i att sätta pvk och kateter. Jag hatar att misslyckas. Det är inte min grej. Alls. Och två ggr på kort tid har gett outhärdligt mkt stress inombords. Tankarna har snurrat...passar jag för det här yrket? är jag sämst av alla? Självförtroendet har med andra ord varit i botten. Idag vände det äntligen. Jag klarade min senaste tenta i medicinsk vetenskap. Inte bara klarade, utan skrev ur mig ett VG. Helt fantastiskt! Skrev ett sms till klasskamraten där jag bekände att "jag behövde verkligen lite självförtroende innan följetongen på uppkörningen å praktiken..." svar:

"Fett som fan! Nu är det bara att trycka in den där jävla katetern en gång för alla :) "

Sånt får mig att skratta & återfå viljan att kämpa vidare.

Skickade också ett sms till mor & far som är Venedig och berättade den goda nyheten. svar:

"Grattis du är mycket bättre än du tror hälsar pappa"

Sånt får mig att bli varm inombords. Men också lite ledsen. Som liten sa jag jämt att "jag är spialist på det här"...om precis allt. Vad hände på vägen? Jag hittade faktiskt en del av svaret på detta i min kalender som jag fick av min älskade syster i julklapp. Citatet för denna vecka lyder;

"Den goda kampen är den som vi utkämpar för våra drömmars skull. När de med sin fulla kraft spricker ut inom oss - i ungdomen - då har vi gott om mod, men vi har fortfarande inte lärt oss att strida. När vi till slut lärt oss att strida har vi inte längre samma mod att ge oss in i kampen. Därför vänder vi oss inåt och slåss mot oss själva och blir vår egen värsta fiende. Vi säger att våra drömmar var barnsliga och omöjliga att förverkliga eller föddes innan vi visst hur svårt livet var. Vi dödar våra drömmar för att vi är rädda för att utkämpa den goda kampen"

{Paulo Coelho, Pilgrimsresan}

Jag orkar kämpa lite till med hjälp av den underbara peppen ni alla ger mig - stort tack!

Mare mare....

Jag tror att det är här som jag ska spendera en vecka i sommar tillsammans med älskade vänner. v.27 intar vi fyren!

upp som en sol & ner som en pannkaka.

det är jag idag.

ner som en pannkaka & upp som en sol.

Mitt humör pendlar så jag hinner inte med själv. Så himla trött & grinig på kvällarna, går och lägger mig jättetidigt för att jag inte tycker att något annat är mer lockande än att sova. På morgonen där emot, då leker livet mina vänner. Men vad får jag & min omgivning ut av det egentligen? Kärleken sticker hemifrån strax innan jag börjar bli så där glad och trevlig, sen tar jag min älskade morgonpromenad till skolan där jag går & suger in våren som jag bestämt hävdar har kommit till Malmö. Under promenaden tänker jag 100-tals trevliga tankar & planerar för saker jag kan göra efter skolan. Kommer till skolan, där alla mina klassisar utom en har ganska taskigt morgonhumör. När mina vänner börjar bli glada efter lunch börjar min neråt spiral. Jag blir sur, trött, frånvarande och energilös. Och sen är det kört för resten av dagen i stort sett. S å h i m l a v ä r d e l ö s t ! ! !

Jag kommer hem och vill inte prata med någon, umgås med någon, skriva något mail, plugga någonting eller göra någonting annat heller. Ingen får njuta av mig när jag är på topp så att säga.
Så himla sorgligt.