alltså vad är det med mig, intervjuer och torsdag?!

oj oj oj

härmed utnämner jag torsdag den 8 maj till stora intervjudagen. kl 10 ska jag vara i Burlöv Center för en intervju ang sommarvik som personlig assistent. kl 13.30 ska jag vara i Malmö för intervjun på Manpower. nu har ju som sagt telefonen börjat ringa. hörni där borta i Hässleholm, nu får ni skynda er att ringa mig! hallå! ring ring, bara ni slog en signal.

nu ni, nu har den börjat ringa.

mobilen alltså. jag har sökt många jobb enligt mig själv. säkert inte enligt arb.förmedlingen. men i allafall. nu ska jag få gå på intervju för de ringde precis från manpower. ett år inom kundtjänst är bättre än ett år inom personlig assistans, eller hur det där gamla ordspråket går nu igen.

the student & the arbetslös.

just dessa två som sunkar runt i Malmö & fair enough kan man säga att de tu delar upp sin tid så här:

1. tar det väldigt lugnt och har det skönt i solen och tjuvlyssnar på andra mnskr eller pratar med varandra.
2. jobbar väldigt intensivt med plugg/jobbsökande

the student & the arbetslös har pratat mkt om sina fysiska problem den sista tiden och nu har faktiskt the arbetslös tagit tag i saken. har bokat tid till en naprapat och tjohoooo det fanns en lucka i eftermiddag. fortfort ska jag dit innan den lilla lönen är slut. detta funkar inte längre. jag somnar med smärta, vaknar med smärta. så nu sätter jag allt hopp och en stoooor del av min disponibla inkomst på 'Tre Kotor'.

please please please detta måste vara räddningen. annars åker sågen fram å jag amatöramputerar efter minst en bib rött.

så hur ska du göra, the student?

inside i'm dancing.

på väg hem från stan idag gick jag genom en park. jag hade egentligen mycket att göra. men solen sken så skönt å jag har inte legat utsträckt i gräset på evigheter. så jag la mig ner. rakt upp och ner. vred på alldeles för hög volym på ipoden, blundade & tillät mig sväva iväg tankarna. efter ett tag så märkte jag att jag dansade och sjöng där jag låg. inte synligt, inte högt. men inombords. för en liten liten stund så var jag bara där och då och hela vägen var helt ljus och varm. kan det inte alltid få vara så?

en annan sorts utmaning

ni människor i min närhet diskuterar stora frågor, jobb & uppsatser. jag gillar att läsa det. jag har dessvärre inget att kommentera. kan man bli stupid efter en vecka som arbetslös...ja jag tror fan det. hittills har jag sökt 4 jobb. det är inte jättemånga men några till ska det bli idag. varje ansökan är liksom en liten kamp inom mig....jag pendlar mellan 'det här är skitlätt', 'vill jag ha det här jobbet egentligen?', 'fan jag kan ju inget alls' och 'klart jag kan'. därför tar det ett tag.

soooo. för att inte bli galen har jag börjat springa mer regelbundet än förr. marathon.se har ett träningsschema för de som vill komma i form till tjejmilen. det sträcker sig över 22 veckor och innebär att man springer 3 ggr i veckan å kör lite styrka. i'm pepp!

näe nu ska jag surfa hantlar på blocket innan jag sätter igång med dagens jobbsökande.

andra dagen som arbetslös och inskriven på arb.förmedlingen har precis börjat. solen skiner. jag sitter å morgonmyser lite soffan. ska snart promenera i väg på någon slags infoträff. det är många möjligheter som snurrar i huvudet, många drömmar. jag måste låta dem plats & allra helst ta över. jag vill inte släppa in det onda. arb.förmedlingen är i grunden ond. de vill att jag ska jobba som...ta daaaaaaaaa: personlig assistent. å då inte bara i skåne län. näe. jag ska söka över hela sverige. så jag får väl passa på att njuta av min axel som gör litelite mindre ont & min fantastiska sambo som jag aldrig vill lämna. men sånt skiter reinfeldt i.

att assistera personligen

i morse när jag kom till jobbet, för min näst näst sista dag på jobbet så fann jag en liten kille liggandes i sängen med stora funderande ögon. jag blev lite förvånad, för han har sovit till typ kl 13 i nästan en veckas tid på grund av sjukdom & många epilepsianfall. när jag sa till hans mamma att han såg så filosofisk ut så berättade hon för mig att han inte hade velat vakna i morse heller. så hon hade stått vid hans säng å småpratat lite å påmint honom om att det är min sista vecka på jobbet. blink! direkt hade han slagit upp ögonen & börjat fundera. så låg han i 2 timmar. med stora frågande ögon.

så idag har vi bara haft en feelgood-dag tillsammans. vi har skrattat mycket. sjungit på våra egna sätt. berättat saker på våra egna sätt. läst emil, om det stora taberaset i katthult. bråkat lite. varit ute och lyssnat på fåglarna. och han har suttit i mitt knä å jag har berättat för honom återigen att jag ska sluta, att vi alltid kommer att vara vänner och alla möjliga saker som jag hoppas han tog till sig på sitt eget sätt. jag vet att han vet. inte genom orden. utan genom känslor. idag satt han i mitt knä ett tag när jag pratade, å han lutade sig mot min axel, in mot min hals å bara satt där och kikade upp på mig när jag pratade. när jag lyfte upp honom från mitt knä såg jag att han var fuktig i ögonvrårna. precis som om han hade gråtit. jag vet inte. kanske var det inbillning från min sida. kanske var det så.

jag vet att jag gör rätt som slutar och i can't wait med att flytta ner till malmö och allt spännande och underbart som jag tror väntar mig där. men det är ett tufft farväl. jag har verkligen varit en personlig assistent. jag har nog tyvärr crossed the line också. det sägs att som en bra personlig assistent så ska man göra avkall på alla grundläggande mänskliga behov...det där med att få folk att gilla än, tycka man är duktig, att man blir svår att ersätta bla bla bla. som en bra personlig assistent ska man göra sitt jobb så bra att när man försvinner så ska man ha gjort så lite avtryck som möjligt, så att nästa bara kan ta vid. det låter lite hårt, men jag förstår tanken.

samtidigt är man ju en människa. som känner och tänker och tycker och när det gäller ett barn på 11år som är så totalt utelämnad till andra människors tolkning av vem han är och vad han vill, så är det svårt bara vara assistent utan att bli väldigt personlig.

jag kommer att sakna denna lilla kille så att mitt hjärta kommer att gå sönder lite. för jag har lärt mig alla hans olika ljud, minspel och humör. vi kommunicerar till varandra på någon märklig våglängd och det känns så svårt att lämna honom nu när jag känner honom. och vet att han måste lära någon ny människa allt om sig själv på sitt egna lilla vis. och det tar tid.

jag sitter nu å tränar på högskoleprovet på 7elevens datorer. jag är utan internet nu i en vecka, om jag ska bo hos sis B. jag körde igenom ett helt prov nyss på mindre än en timme & chansade hejvilt på matten/statistiken, medan jag la ner lite mer tid på det jag kan och tycker är kul - dvs ordförståelse, engelska & svenska. kanske inte en vinnande strategi. ska rätta nu.

hahaha.

jag är ingen stjärna på matte/statistik, det har jag numera facit på. däremot klarar jag de andra delarna helt ok och lyckades skarpa i hop 1,3 poäng. på lördag har jag ju ca 4 timmar mer på mig. det här går nog vägen.

nu har jag lämnat tillbaka nycklarna till mitt kära hem på värtavägen. jag hann nästan bo där i ett år. nästan rekord. nu tänker jag flytta ner till södern om en vecka och där ska jag slå alla slags rekord jag kan. lääääängtar efter kärleken, mitt nya jobb (vad det nu blir) & att fira födelsedagen med nya och gamla malmövänner. ni andra är självklart ytterst välkomna men jag blir inte sur om ni inte åker de 20-80 milen. promise.

tio.

snart är jag klar med jobbet. jag vill inte gå dit i morgon. jag vill bara vara klar. det är 10 arbetspass kvar. 9 dagar till med förberedelser för ´hej då´. jag har hatat mitt jobb. det har sugigt mer energi än vad det har givit. ändå. shit vad jag kommer sakna den där lilla killen.

hur går den nu igen?

grått ute, grått inne
grått i hjärta, grått i sinne

typ.

hopp om livet.

jag och uppsalatjejen började våran internationella kvinnodag med att lyssna på baz luhrmanns låt 'everybody's free'. den är ganska cheesy. men jag behöver höra den då och då. jag mår bra av den. jag sluar oroa mig för ett tag & är istället nöjd med vem jag är, var jag är, med vilka jag är där. så varsågod mina fantastiska gudinnor - här får ni en text att må bra av idag:

Ladies and Gentlemen of the class of ’99 If I could offer you only one tip for the future, sunscreen would be it. The long term benefits of sunscreen have been proved by scientists whereas the rest of my advice has no basis more reliable than my own meandering experience…I will dispense this advice now.

Enjoy the power and beauty of your youth; oh nevermind; you will not understand the power and beauty of your youth until they have faded. But trust me, in 20 years you’ll look back at photos of yourself and recall in a way you can’t grasp now how much possibility lay before you and how fabulous you really looked….You’re not as fat as you imagine.

Don’t worry about the future; or worry, but know that worrying is as effective as trying to solve an algebra equation by chewing bubblegum. The real troubles in your life are apt to be things that never crossed your worried mind; the kind that blindside you at 4pm on some idle Tuesday.

Do one thing everyday that scares you

Sing

Don’t be reckless with other people’s hearts, don’t put up with people who are reckless with yours.

Floss

Don’t waste your time on jealousy; sometimes you’re ahead, sometimes you’re behind…the race is long, and in the end, it’s only with yourself.

Remember the compliments you receive, forget the insults; if you succeed in doing this, tell me how.

Keep your old love letters, throw away your old bank statements.

Stretch

Don’t feel guilty if you don’t know what you want to do with your life…the most interesting people I know didn’t know at 22 what they wanted to do with their lives, some of the most interesting 40 year olds I know still don’t.

Get plenty of calcium.

Be kind to your knees, you’ll miss them when they’re gone.

Maybe you’ll marry, maybe you won’t, maybe you’ll have children,maybe you won’t, maybe you’ll divorce at 40, maybe you’ll dance the funky chicken on your 75th wedding anniversary…what ever you do, don’t congratulate yourself too much or berate yourself either – your choices are half chance, so are everybody else’s.

Enjoy your body, use it every way you can…don’t be afraid of it, or what other people think of it, it’s the greatest instrument you’ll ever own.. Dance…even if you have nowhere to do it but in your own living room.

Read the directions, even if you don’t follow them.

Do NOT read beauty magazines, they will only make you feel ugly.

Get to know your parents, you never know when they’ll be gone for good. Be nice to your siblings; they are the best link to your past and the people most likely to stick with you in the future. Understand that friends come and go,but for the precious few you should hold on. Work hard to bridge the gaps in geography and lifestyle because the older you get, the more you need the people you knew when you were young.

Live in New York City once, but leave before it makes you hard; live in Northern California once, but leave before it makes you soft.

Travel.

Accept certain inalienable truths, prices will rise, politicians will philander, you too will get old, and when you do you’ll fantasize that when you were young prices were reasonable, politicians were noble and children respected their elders. Respect your elders.

Don’t expect anyone else to support you. Maybe you have a trust fund, maybe you have a wealthy spouse; but you never know when either one might run out.

Don’t mess too much with your hair, or by the time you're 40, it will look 85.

Be careful whose advice you buy, but, be patient with those who supply it. Advice is a form of nostalgia, dispensing it is a way of fishing the past from the disposal, wiping it off, painting over the ugly parts and recycling it for more than it’s worth.

But trust me on the sunscreen…

jag får inte ihop alla bitar. arb.pass ska flyttas hit & dit så att påsk & lillstrumpa ska kunna firas, flyttlass ska kunna köras...jag är stressad. orolig. nervös. irriterad. har ont i magen. jag är helt enkelt livrädd & panikig inför att flytta. jag är sur över att man gör sitt liv så in i helvetes komplicerat. att man på nått sätt blir skyldig alla andra mer saker & tid än sig själv. att man ska få ihop jobb och privatliv, inkomster och utgifter, vänner och släkt...allt detta inom ramen för de fjuttiga år vi får här på jorden. jag vill tillbaka till bondesamhället där de man bryr sig om bor &lever under samma tak som en själv. man arbetar sida vid sida. jag gillar mer idén om en liten och trygg värld. frågan är dock om jag inte vore en av de där sökande jävlarna som drog till amerikatt lr nått. som inte nöjde sig.

not born to run, men jag gör det gärna.

att springa i februarisolen å känna lukten av vår är ganska märklig grej. men jag tycker det är fantastiskt. jag hatar februari annars. kanske jag ska tycka att det är sorgligt å hemskt med klimathot and all that shit och visst, det gör jag vissa dagar. men idag är det bara fantastiskt.
å som en extra guldkant på löprundan är att jag kom på att jag springer minst 30 sek snabbare / km denna vår jmf med förra. jag springer fortfarande inte snabbt. jag springer fortfarande jättefult. men jag springer fortfarande. jag springer faktiskt gärna.

problem 1

snart måste vinden vända. allting lösa sig. så är det bara. är en massa grejer kvar att lösa. problem ett är att jag har mer utgifter än inkomster i dag när lönen kommer. inte många kr på sparkontot. det känns väldigt tungt. jag har börjat dagen med att betala räkningar.....en skön blandning av dubblahyror & återbetalning till csn. man ska inte börja dagen så. å så regnar det.

nån som vill göra något kul i kväll? - i wanna smile!

måste klippa mig å skaffa nytt jobb.

oj oj oj. jag sa upp mig igår. jag har fundera long & hard å kommit fram till att jag måste därifrån. jag har ju bara trivts stundvis, kroppen gör ont och psyket har fått sina törnar. ändå har jag känt nått slags krav på mig själv att stanna kvar. för p's skull. för jobbarkompisar, chef å mamma. men insikten slog mig i går. va fan ska jag offra min kropp & min lycka på dem för?!?!? min kropp ska räcka i många år till. ja, det finns en hel del den ska räcka till. jag vill så gärna göra en damklassiker, jag vill så gärna orka bära min barn, jag vill vandra igen, jag vill träna tills jag dör i passande form, jag vill orka. jag vill inte ha ont. jag vill inte gråta av utmattning och hopplöshet varje dag. man måste veta när nog är nog.

nu är det bara så att jag har "bara" sagt upp mig till chefen. nu återstår det svåra. att berätta för mamman. min mage bubblar, jag vill kräkas, jag vill hellre korsfästats (ja jag tar i, men nästan så illa är det). nu ska jag åka till jobbet. gotta do it today. helvete vad jag är rädd & nervös. men jag har ju min fras in the back of my head när jag ska göra sånna här jobbiga saker:
do one thing everyday that scares you.

vattenblåsor.

jag har en på vänster häl som är nästan lika stor som en femkrona.
jag har tre på höger häl i varierande storlekar.
det gör ont. gör det svårt att träna o gå i allmänhet.
men ändå. är dem inte fantastiska?!
vår fiffiga kropp skapar dem för att skydda oss från omvärlden.
ett ställe blir utsatt för yttre påfrestningar och huden är nära att gå sönder.
då byggs plötsligt en liten bubbla upp, fylld med vätska, och lägger sig över den bräckliga huden. så att den inte ska lida mer. och bubblan ställer upp. den sitter där tills huden under har tagit igen sig och känner sig redo att möta världen igen.

japp. my brain works in mysterious ways.

men i allafall.

jag kom på detta när jag stod i duschen nu på kvällskvisten. jag tror jag använder värme som min personliga vattenblåsa när jag är svag & behöver skyddas.
jag duschar väldigt mycket när jag är ledsen. varmtvarmtvarmt. helst skulle jag bada. varmtvarmtvarmt. jag ligger väldigt mycket under täcket med kläderna på. när jag måste gå utomhus så klär på mig extra många lager kläder och tar helst inte av mig mössa och halsduk när jag kommer in. och där under alla lager av kläder och varma duschstrålar och täcken. där. där vilar en liten missy som väntar på att få komma ut igen.

'håll ut håll ut förr eller senare spricker en bubbla, håll ut några dagar till' (Lars Winnerbäck)

love is all.

allt som behövs för att jag ska freaka ur på morgonen är att jag råkar lyssna på nån låt av 'band of horses' (allra värst är no one's gonna love you)...då ni, börjar tårarna rinna & världen är nattsvart. jag har idag försökt kämpa emot känslan hela dagen. jag ska komma ur detta mörker. jag behöver en personlig vår. och det pronto! så idag har jag fokuserat extra på dessa saker som gjort / gör mig glad:

• lyssnat alldeles för högt på sahara hotnights 'alright alright (here's my fist where is the fight?' och kommit på att det är ju alldeles förträffligt att det får mig på bra humör. och jag orkade faktiskt ta tag i en fight idag.
• fikat med god vän & fått ösa ur mig lite ångest live, istället för att behålla den hemma under täcket. tack! tack! tack!
• fått kärleksbrev på posten. det ni. ett äkta handskrivet kärleksbrev. bara tanken får mig att le.
• jag har köpt en ny bok som får mig att tänka tillbaka på vandringen och bra saker jag insåg då men som jag tillfälligt glömt.
• prata med kärleken i telefon om den ljusnande framtid som är vår.
• fått tips av annan god vän om att fantastiska 'love is all' spelar på debban medis på fredag. i gotta go.

och där av rubriken. love is all.

så går en dag från våra liv & kommer aldrig åter.

vad gör jag med dagarna?

jag gråter. är trött. har ont. är ångestig. velar över beslut. försöker skaffa ett jobb men självförtroendet är inte på topp efter minst 50-100 sökta jobb på mindre än ett år och 0 intervjuer. saknar boyfriend. oroar mig över pengar. tänker på att jag vill träffa vänner & familj & boyfriend mera men har inte tid & råd. känner mig liten. undrar vad meningen med livet är. tänker mkt på att om jag skulle dö i morgon så skulle jag vara så jävla helvetes besviken på mig själv. snart 28 år gammal utan riktigt jobb, utan riktigt hem, utan mål, utan mening. ett ruttet löv för vinden. så spenderar jag mina dagar som försvinner & aldrig kommer åter.