'I morgon om ett år'

Urpremiär på Hotel Pro Forma & The Knifes opera igår. Vad ska man säga om den då? A-R-T-Y. Snygg. Totalt obegriplig stundtals. För mycket intryck ibland, för lite andra stunder. Somnade nästan till då & då. Ganska annorlund operapublik på plats, såklart. Nu har jag bestämt mig vad jag tycker. Vacker, men inte speciellt bra. Kanske ändrar mig om några dagar igen, men who cares.

Livet tuffar på. Man tänker. Man tänker inte alls. Man glädjer sig åt att kompisen ska få barn. Man tänker på att släkten Hedlund börjar tunnas ut. Man är glad för att äldsta kusinen fyllt på ordentligt. Man funderar på när man ska dra sitt strå till stacken. Man saknar. Man tycker man bor alldeles alldeles för långt ifrån dem som verkligen betyder något.

Mest längtar man efter att få ge alla man älskar varsin låååång, varm kram.

Skynda att älska

Någon har satt sig över mitt bröst. Trycket är konstant. Känner mig instängd. Det känns som lugnet innan paniken. Jag kan leva med det, jag fungerar nog hela dagen idag, för jag orkar inte släppa in känslan på några timmar nu.

I natt har jag drunknat många gånger om, det var lite samma känsla som jag har nu på morgonen. I mina drömmar kan jag hantera att jag drunknar. Jag kämpar, jag fryser men jag är lugn.

I mina drömmar i natt försvinner också kärleken i vågorna som slår över bryggorna vid Ribban som en tsunami. Alla försöker lugna mig men paniken bara skruvas upp ett hack till för varje sekund som går och han är borta. Jag klarar att jag drunknar. Men inte han.

Jag vaknar med känslan av att någon har satt sig över mitt bröst. Där är jag nu. Och jag tänker under några timmar försöka mota bort tankarna jag tänkte innan jag somnade igår "hur känns det att gå och lägga sig ensam i en stor dubbelsäng utan den man sovit bredvid i mer än halva sitt liv? hur känns det att inse att man aldrig kommer att få se och röra den man gjort livet med igen? hur känns det att göra HLR på sin älskade fru, men hon dör ändå? hur känns det att förlora sin mamma, sin dotter, sin syster?".

Jag vet inte. Förtvivlad låg jag och försökte somna i går. Sorgen och saknaden sitter i hela mig och för att slippa tankarna lyssnar jag på Alex Shulmans sommarprogram. Det sista jag hör innan jag vaggas in i mardrömmarna är:

'Skynda dig älskade, skynda att älska,
dagarna mörkna minut för minut,
tänd våra ljus, det är nära till natten,
snart är den blommande sommarn slut'

Jag saknar dig, älskade älskade faster.

Herregud,

nu blev jag helt plötsligt och utan anledning nervös inför höstens studier. För 1 minut sedan var jag nervös inför flytten. Nu sätter genast min hjärna igång och börjar tänka på saker jag är nervös över. Trevligt.

Huvudet upp & fötterna ner,

om ni undrar hur jag mår?! Jag går till jobbet och jag går hem och packar lite. Så ser mina dagar ut. Nervig inför flytten. Tight flyttschema & mina försök att locka vänner att hjälpa till har hittills bara resulterat i två frivilliga. Nåväl. Sånt löser sig alltid. Vad jag är än mer nervig inför är själva lgh. Hur ser den ut nu igen? Får vi plats i den? Eller är den för stor? Gillar vi våra grannar? Gillar dem oss? Hur såg golvet ut nu igen? Kommer jag sova gott där? Kommer det kännas som hemma?! Jag vet inte. Än.

sommaren ´94

Andra har kanske druckit för många snaps & somnat. Jag sitter bredvid kärleken i soffan och är nostalgisk medan han tittar på 'Ben Hur'. Sommaren '94. Då lekte livet hörrni. 14 år. Gothia Cup. VM. VM. VM. Vi sov på altanen. Vi sov i tält hos S.L. Vi var alltid alltid tillsammans. Vi i fotbollslaget. Vi tränade, spelade match, kollad på fotboll. Och vi sjöng den här låten tills vi var hesa och sen sjöng vi lite till. Gjorde Kenneth Larssons målgest. Brolins. Allt beroende på vilken man tyckte var mest bedårande. Av någon outgrundlig anledning tyckte jag Tomas Brolin var het. Fattar absolut inte varför nu. Men men. Man är bara 14 år en gång i livet. Och. Fan. Vad. Kul. Det. Var.

Bad news.

Jag fick dåliga nyheter igår. Min hjärna har tagit in informationen men mitt hjärta vägrar att ens våga känna på känslan. Jag borde vara orolig, ledsen, känna skräck...vad som helst...men jag bara lallar på som vanligt. Jag fattar inte riktigt det här. Antar att det kommer hit me hard när hjärtat tycker det är dags. Tills dess fortsätter livet som vanligt, I guess.

fina florens.

Florens var allt jag önskade mig!

jag blev röd om näsan i den efterlängtade solen. jag snodde en solvarm citron. jag skrattade mest och jag grät lite när jag var utmattad. jag åt en massa goda kolhydrater och kom på att jag faktiskt gillar glass, italiensk glass. jag fick höra en massa italienska och blev löjligt lycklig när jag förstod några ord här och där. jag fick se vackra vyer som föralltid kommer finnas inom mig. och bäst av allt - jag fick uppleva allt detta tillsammans med kärleken. nu är det bestämt, vi tänker bli gamla i italien.

så j-vla typiskt jag.

Väldigt mör efter gårdagens arbetspass mellan 8-22. Så många timmar i sträck spenderar jag knappt med de jag älskar mest. Det är ganska påfrestande att vara så tätt inpå en annan människa i över 12 timmar. Jag dog lite av det igår. Nu måste jag återuppstå.
Packat klart? NEJ.
Börjar jobba om en kvart? JA.
Slutar jobba kl 14? JA.
Åker t Kastrup kl 15? JA.

'Get busy living or get busy dying' som de säger i en av mina favoritfilmer "The Shawshank Redemption".

Nu åker jag snart hörrni, med packad väska eller inte.

Nynnar ohämmat

Väderprognos för Florens i helgen.

25-30° &

Lyllos mig!

Jag ska åka till Italien i helgen! Fick för mig igår att man kunde spendera sin långhelg på bättre ställen än i Malmö. Längtig efter solen. Längtig efter värme. Längtig efter äventyr. Längtig efter att ha så kul som jag och kärleken har när vi är ute och reser. Längtig efter...ja, det mesta som inte är jobb eller plugg. Lust for Life, helt enkelt. Så nu drar vi i övermorgon. Jag har fjärilar i magen, brukar jag aldrig ha innan jag ska åka någonstans. Enda gången jag kan komma på att jag haft det förut var när jag skulle åka till USA och vara borta nästan ett helt år. Nu ska jag vara borta en helg. Hallå? Magen och fjärilar. Why now? Är det ett dåligt tecken? Har jag blivit gammal?* Är jag så utsvulten på nöjen och äventyr? Är jag bara tokglad? Man vet inte riktigt. Man får åka till Florens och prova helt enkelt.

Sto benissimo!!!!!!!!!!!!!!! (jag mår MYCKET bra!)

ååååh...

...vad det är härligt att bara jobba....och att jag kan ta det lugnt och göra vad jag känner för när jag kommer hem. Inte fundera på hur timmarna ska räcka till, om jag ska få tillräckligt med sömn och om jag ska hinna träffa kärleken eller höra av mig till vännerna. Nu hinner jag! Nu orkar jag! Ligger just nu på soffan & latar mig lite, innan det är dags för en löprunda. Har lovat att tjata med mig älskade M ut på sin första löprunda ever. I morgon och på onsdag är jag leeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeedig och morgondagen ska spenderas som hundvakt och tillsammans med lovely Sadie.

Är det inte dags för lite solsken snart, hörru du där uppe?

Kärleken sover, endast jag är vaken.

Och vad gör jag? Jo, jag läser vad jag skrivit när jag var 26 år gammal här på bloggen. 2006. Det låter som igår, men det var det inte. Mycket vatten har runnit under broarna sen dess. Jag var så klok när jag var 26. Så...levande. Så allt eller inget. Så jag.

Ja, jag definierar mig med mitt jag från 2006. Jag förstår varje mening mini-me skriver. Varje tankegång, varje känsla. Men jag kan inte skriva som mini-me längre. Vad har hänt?

Svar: JAG HAR INTE TID!

ska det fortsätta så?

Förtroenden.

I dag har jag fått en glimt av några gamlas allra innersta. Jag har fått förtroenden. Om hur det eg är, det här med att bli gammal. Inte generellt. Men hur det kan vara. Det är inte roligt. Och jag känner mig så ung, så ung. Gamla har ångest, vill dö helst igår...och de berättar det för mig. Och jag håller handen. Jag lyssnar. Jag bekräftar. Jag.....vad gör man sen? Jag kan ju inte direkt ge goda råd på vägen. Har ingen aning hur det känns, även om jag kan föreställa mig. Jag tittar djupt i ögonen och hoppas att de ser att jag verkligen bryr mig. Försöker komma på något som kan få dem att må bättre. Ger en kram. Lyssnar tills de inte har något mer att säga. Inser att jag levt 6 decennier mindre. Förstår att jag inte kan säga mer. Försöker lätta deras hjärtan. Försöker leva upp till Moder Teresas visdoms ord " Never let anyone come to you and leave without being happier". Vet inte om jag lyckas. Försöker leva upp till Moder Teresas devis "always do small things of great love". Ger en kram. Går därifrån. Tacksam för förtroendet. Osäker på mitt förvaltande.

syster.

I går blev jag kallad "Syster" för första gången. Tack kära tant som sa dessa ord som värmde fint i hjärtat hos en student som gått runt hela dagen och varit besviken över att bara få G på slutbedömningen. De dagar då mitt framtida yrke känns svårt, kravfyllt och stort, då ska jag minnas att i allafall någon tycker jag är syster nog.

världens finaste syster.

Jag har skrivit här på bloggen om min sorgliga ekonomi som ger mig magknip. Vad dimper då ner i brevlådan om inte ett fantastiskt fint kuvert innehållande ett fantastiskt fint meddelande "Buy yourself something pretty. ps- I'm rich now, so no worries!" tillsammans med en röd peng. Blev så rörd och tacksam över att jag har en så underbar lillasyster att jag började gråta.

Tänk lillstrumpa att jag har dig, som är den bästa, snällaste och coolaste lillasyrran man kan ha! Lucky me!

Grannfejden.

Hatar det programmet. Löjligt. Pinsamt. Dåligt.
Men nu är jag själv mitt upp i en grannfejd.
Det värsta jag vet är soplukt. Jag får kväljningar varenda gång jag går ut med soporna. Försöker alltid hålla andan där inne i soprummet men det är inte alltid jag är snabb nog. Våra grannar är white trash som lämnar soppåsar utanför lgh i dagar. För mig är det ok att ställa påsen utanför dörren i ett par timmar om man bär ner den innan det börjar lukta. Deras börjar alltid lukta. Så i början av veckan fick jag nog. Skrev "Skärp er, det luktar apa!" på en hjärtformad rosa post-it och smällde upp ovanför soporna. Soporna försvann. Däremot dök det upp ett meddelande på baksidan av min fina lapp, klistrad vid hissen "Would you go fuck yourself!".

Bring it on white trash!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

"snabba på" förresten,

det är ett himla fult uttryck såg jag nu. Ska aldrig mer använda.

ajje!

Jag har ont i magen. Jag hatar pengar. Pengar är absolut inte det viktigaste som finns för mig. Bara jag har så att jag klarar mig och kan göra något skoj då och då. Ibland blir dock pengar extremt viktigt - när man inte har så att det räcker. Denna månad trillar det in 1234:- på mitt konto. Tagit ut 5000:- från mitt sparkonto (som snart är nere på noll igen efter denna termin) för att täcka det nödvändigaste. Kvar är 800:- till vardagsutgifter och nöjen. Det känns inte bra i magen alls. Jag veeeeeeeeeeeeeeet att det löser sig. Men första känslan är ändå: P A N I K ! ! ! Skatteåterbäringen är mer efterlängtad än någonsin.

Snälla Skatteverket, om ni ser det här - snabba på lite!

upprörda medborgare vs. SvD 1-0

Nu har de tagit bort seriestrippen. Inte en sekund för tidigt. Bra jobbat ni som orkade maila, man kan faktiskt påverka!