Tinnitus i hjärtat.

Det är overload där inne i hjärtat och hjärnan. Tankar och känslor på högvarv. Inget tänks klart. Inget känns klart. Inget görs klart. Tänker på att min älskade faster ska ner i jorden i morgon och att jag inte kommer vara där, känner 3 sekunder av total ledsenhet men sen har hjärnan hoppat vidare till skolarbete som måste göras klart. Börjar med det. Sen blir jag totalt matt i hela kroppen, bestämmer mig för att vila lite. Vilar i 2 minuter, sen blir jag stressad för att jag inte gör någonting. Bestämmer mig för att försöka bygga ihop skoskåpet från ikea men tröttnar efter 5 sek. Sätter på lite musik, men låten får mig att bli nedstämd. Byter till en glad låt som jag lyssnar på i hela 30 sek innan jag bestämmer mig för att det inte är my cup of tea. Funderar på att cykla till skolan, gör mig i ordning men hamnar av outgrundlig anledning i soffan med en filt i stället. Så där håller jag på. On & on & on & on.... Sover med spända käkar, vaknar med huvudvärk från helvetet, bestämmer mig för att ta det lugnt men kommer sen på att det inte får saker att bli gjorda, och att det i det långa loppet kommer få mig att må ännu mer förvirrat.

Nej nu åker jag till bibblan. Förhoppningsvis är där någon vän som får mig att stå med båda fötterna på jorden ett litet tag så jag kan få vila. Det är tröttsamt att flyga runt när man glömt bort mål och mening.

Slut på sommarlovet.

Om sex dagar börjar jag plugga igen. Har nästan glömt bort att det är min huvudsakliga sysselsättning. Har nästan glömt bort att jag ska bli sjuksköterska en vacker dag. Eller så har jag förträngt det lite, för jag är livrädd inför vårens praktik. Absolut knäskakande ångestfyllt livrädd. Men det tar vi sen, nu ska jag först överleva fram tills dess. Kollat in nya kursen "gruppsykologi". Oh.My.God. Förväntar mig att stressas sönder och samman fram till jul. Lovely comeback!

Lina tänker positivt:
Jobba mindre är mycket välkommet för att undvika ett psykiskt sammanbrott.
Mina kära kära kurskamrater får mig alltid att skratta och jag slipper vara ensam så mycket.
Jag får lära mig någonting nytt.

Kvällens försök att undvika höstdepp:

Uppdatering: Herregud. Aldrig har jag mått så dåligt av en film, tårar längs kinderna non-stop sista timmen. Höstdepp känns som paradiset.

Detta ser väl roligt ut. Den korta varianten alltså.

Uppdatering: Nu är vi anmälda, jag och Örebrotösen! Ska bara lista ut hur jag ska kunna träna skidor här i Skåne. Minor detail.

Har spenderat dagen med att försöka lyssna sönder 'Halo' m Beyoncé, så att jag liksom ska tröttna på den, ogilla den, hata den. Resultat: misslyckat.
Går absolut inte.
Älskar den ännu mera.
Gråter en tår.
Blir extra förälskad i kärleken.
Ska snart iväg å fika med S.
Måste bara lyssna 5 ggr till.

Och som ett tecken från ovan...

...ringer mina kära klasskompisar & ropar "kom och drick öl till frukost med oss, nu!". Haha, de har precis lämnat in B-uppsatsen och är nöjda med livet.
Jag svidar genast om från hatråkigthemmaoutfit till drickaöltillfrukostoutfit, även fast jag bara tänker ta en kaffe.

Social abstinens

Det här med att jobba 5 kvällar i rad är inte mitt roligaste tidsfördriv. Känner mig brutalt ensam. Cyklar iväg till jobbet en timme innan kärleken kommer hem. Kommer hem fr jobbet ungefär då han går och lägger sig. Hinner prata i en kvart eller så. Sen vaknar jag till en ny dag av ensamhet. Att prata i telefon är liksom inte samma sak.

Att vara ensam är något jag verkligen älskar egentligen. Men när man kör på så här i 5 dagar så känner man sig alldeles för fokuserad på jobbet och alldeles för liten i världen.
2 dagar kvar.
Det är bättre än 'hundra år av ensamhet', det inser jag.

Heja internet!

En vecka utan internet och man känner sig totalt bortkommen, ouppdaterad och ja, ensam. Samtidigt har jag fått lov att sysselsätta mig med annat och det har inte varit dumt det heller. Can't live with it, can't live without it får det väl sammanfattas utan att värdera vidare.
Snart kommer klassisar på lunch, så himla lycklig över att få lite sällskap. I morgon sätter 'home improvment, part II' igång....

'I morgon om ett år'

Urpremiär på Hotel Pro Forma & The Knifes opera igår. Vad ska man säga om den då? A-R-T-Y. Snygg. Totalt obegriplig stundtals. För mycket intryck ibland, för lite andra stunder. Somnade nästan till då & då. Ganska annorlund operapublik på plats, såklart. Nu har jag bestämt mig vad jag tycker. Vacker, men inte speciellt bra. Kanske ändrar mig om några dagar igen, men who cares.

Livet tuffar på. Man tänker. Man tänker inte alls. Man glädjer sig åt att kompisen ska få barn. Man tänker på att släkten Hedlund börjar tunnas ut. Man är glad för att äldsta kusinen fyllt på ordentligt. Man funderar på när man ska dra sitt strå till stacken. Man saknar. Man tycker man bor alldeles alldeles för långt ifrån dem som verkligen betyder något.

Mest längtar man efter att få ge alla man älskar varsin låååång, varm kram.

Skynda att älska

Någon har satt sig över mitt bröst. Trycket är konstant. Känner mig instängd. Det känns som lugnet innan paniken. Jag kan leva med det, jag fungerar nog hela dagen idag, för jag orkar inte släppa in känslan på några timmar nu.

I natt har jag drunknat många gånger om, det var lite samma känsla som jag har nu på morgonen. I mina drömmar kan jag hantera att jag drunknar. Jag kämpar, jag fryser men jag är lugn.

I mina drömmar i natt försvinner också kärleken i vågorna som slår över bryggorna vid Ribban som en tsunami. Alla försöker lugna mig men paniken bara skruvas upp ett hack till för varje sekund som går och han är borta. Jag klarar att jag drunknar. Men inte han.

Jag vaknar med känslan av att någon har satt sig över mitt bröst. Där är jag nu. Och jag tänker under några timmar försöka mota bort tankarna jag tänkte innan jag somnade igår "hur känns det att gå och lägga sig ensam i en stor dubbelsäng utan den man sovit bredvid i mer än halva sitt liv? hur känns det att inse att man aldrig kommer att få se och röra den man gjort livet med igen? hur känns det att göra HLR på sin älskade fru, men hon dör ändå? hur känns det att förlora sin mamma, sin dotter, sin syster?".

Jag vet inte. Förtvivlad låg jag och försökte somna i går. Sorgen och saknaden sitter i hela mig och för att slippa tankarna lyssnar jag på Alex Shulmans sommarprogram. Det sista jag hör innan jag vaggas in i mardrömmarna är:

'Skynda dig älskade, skynda att älska,
dagarna mörkna minut för minut,
tänd våra ljus, det är nära till natten,
snart är den blommande sommarn slut'

Jag saknar dig, älskade älskade faster.

Herregud,

nu blev jag helt plötsligt och utan anledning nervös inför höstens studier. För 1 minut sedan var jag nervös inför flytten. Nu sätter genast min hjärna igång och börjar tänka på saker jag är nervös över. Trevligt.

Huvudet upp & fötterna ner,

om ni undrar hur jag mår?! Jag går till jobbet och jag går hem och packar lite. Så ser mina dagar ut. Nervig inför flytten. Tight flyttschema & mina försök att locka vänner att hjälpa till har hittills bara resulterat i två frivilliga. Nåväl. Sånt löser sig alltid. Vad jag är än mer nervig inför är själva lgh. Hur ser den ut nu igen? Får vi plats i den? Eller är den för stor? Gillar vi våra grannar? Gillar dem oss? Hur såg golvet ut nu igen? Kommer jag sova gott där? Kommer det kännas som hemma?! Jag vet inte. Än.

sommaren ´94

Andra har kanske druckit för många snaps & somnat. Jag sitter bredvid kärleken i soffan och är nostalgisk medan han tittar på 'Ben Hur'. Sommaren '94. Då lekte livet hörrni. 14 år. Gothia Cup. VM. VM. VM. Vi sov på altanen. Vi sov i tält hos S.L. Vi var alltid alltid tillsammans. Vi i fotbollslaget. Vi tränade, spelade match, kollad på fotboll. Och vi sjöng den här låten tills vi var hesa och sen sjöng vi lite till. Gjorde Kenneth Larssons målgest. Brolins. Allt beroende på vilken man tyckte var mest bedårande. Av någon outgrundlig anledning tyckte jag Tomas Brolin var het. Fattar absolut inte varför nu. Men men. Man är bara 14 år en gång i livet. Och. Fan. Vad. Kul. Det. Var.

Bad news.

Jag fick dåliga nyheter igår. Min hjärna har tagit in informationen men mitt hjärta vägrar att ens våga känna på känslan. Jag borde vara orolig, ledsen, känna skräck...vad som helst...men jag bara lallar på som vanligt. Jag fattar inte riktigt det här. Antar att det kommer hit me hard när hjärtat tycker det är dags. Tills dess fortsätter livet som vanligt, I guess.

fina florens.

Florens var allt jag önskade mig!

jag blev röd om näsan i den efterlängtade solen. jag snodde en solvarm citron. jag skrattade mest och jag grät lite när jag var utmattad. jag åt en massa goda kolhydrater och kom på att jag faktiskt gillar glass, italiensk glass. jag fick höra en massa italienska och blev löjligt lycklig när jag förstod några ord här och där. jag fick se vackra vyer som föralltid kommer finnas inom mig. och bäst av allt - jag fick uppleva allt detta tillsammans med kärleken. nu är det bestämt, vi tänker bli gamla i italien.

så j-vla typiskt jag.

Väldigt mör efter gårdagens arbetspass mellan 8-22. Så många timmar i sträck spenderar jag knappt med de jag älskar mest. Det är ganska påfrestande att vara så tätt inpå en annan människa i över 12 timmar. Jag dog lite av det igår. Nu måste jag återuppstå.
Packat klart? NEJ.
Börjar jobba om en kvart? JA.
Slutar jobba kl 14? JA.
Åker t Kastrup kl 15? JA.

'Get busy living or get busy dying' som de säger i en av mina favoritfilmer "The Shawshank Redemption".

Nu åker jag snart hörrni, med packad väska eller inte.

Nynnar ohämmat

Väderprognos för Florens i helgen.

25-30° &

Lyllos mig!

Jag ska åka till Italien i helgen! Fick för mig igår att man kunde spendera sin långhelg på bättre ställen än i Malmö. Längtig efter solen. Längtig efter värme. Längtig efter äventyr. Längtig efter att ha så kul som jag och kärleken har när vi är ute och reser. Längtig efter...ja, det mesta som inte är jobb eller plugg. Lust for Life, helt enkelt. Så nu drar vi i övermorgon. Jag har fjärilar i magen, brukar jag aldrig ha innan jag ska åka någonstans. Enda gången jag kan komma på att jag haft det förut var när jag skulle åka till USA och vara borta nästan ett helt år. Nu ska jag vara borta en helg. Hallå? Magen och fjärilar. Why now? Är det ett dåligt tecken? Har jag blivit gammal?* Är jag så utsvulten på nöjen och äventyr? Är jag bara tokglad? Man vet inte riktigt. Man får åka till Florens och prova helt enkelt.

Sto benissimo!!!!!!!!!!!!!!! (jag mår MYCKET bra!)

ååååh...

...vad det är härligt att bara jobba....och att jag kan ta det lugnt och göra vad jag känner för när jag kommer hem. Inte fundera på hur timmarna ska räcka till, om jag ska få tillräckligt med sömn och om jag ska hinna träffa kärleken eller höra av mig till vännerna. Nu hinner jag! Nu orkar jag! Ligger just nu på soffan & latar mig lite, innan det är dags för en löprunda. Har lovat att tjata med mig älskade M ut på sin första löprunda ever. I morgon och på onsdag är jag leeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeedig och morgondagen ska spenderas som hundvakt och tillsammans med lovely Sadie.

Är det inte dags för lite solsken snart, hörru du där uppe?