Tinnitus i hjärtat.

Det är overload där inne i hjärtat och hjärnan. Tankar och känslor på högvarv. Inget tänks klart. Inget känns klart. Inget görs klart. Tänker på att min älskade faster ska ner i jorden i morgon och att jag inte kommer vara där, känner 3 sekunder av total ledsenhet men sen har hjärnan hoppat vidare till skolarbete som måste göras klart. Börjar med det. Sen blir jag totalt matt i hela kroppen, bestämmer mig för att vila lite. Vilar i 2 minuter, sen blir jag stressad för att jag inte gör någonting. Bestämmer mig för att försöka bygga ihop skoskåpet från ikea men tröttnar efter 5 sek. Sätter på lite musik, men låten får mig att bli nedstämd. Byter till en glad låt som jag lyssnar på i hela 30 sek innan jag bestämmer mig för att det inte är my cup of tea. Funderar på att cykla till skolan, gör mig i ordning men hamnar av outgrundlig anledning i soffan med en filt i stället. Så där håller jag på. On & on & on & on.... Sover med spända käkar, vaknar med huvudvärk från helvetet, bestämmer mig för att ta det lugnt men kommer sen på att det inte får saker att bli gjorda, och att det i det långa loppet kommer få mig att må ännu mer förvirrat.

Nej nu åker jag till bibblan. Förhoppningsvis är där någon vän som får mig att stå med båda fötterna på jorden ett litet tag så jag kan få vila. Det är tröttsamt att flyga runt när man glömt bort mål och mening.

Slut på sommarlovet.

Om sex dagar börjar jag plugga igen. Har nästan glömt bort att det är min huvudsakliga sysselsättning. Har nästan glömt bort att jag ska bli sjuksköterska en vacker dag. Eller så har jag förträngt det lite, för jag är livrädd inför vårens praktik. Absolut knäskakande ångestfyllt livrädd. Men det tar vi sen, nu ska jag först överleva fram tills dess. Kollat in nya kursen "gruppsykologi". Oh.My.God. Förväntar mig att stressas sönder och samman fram till jul. Lovely comeback!

Lina tänker positivt:
Jobba mindre är mycket välkommet för att undvika ett psykiskt sammanbrott.
Mina kära kära kurskamrater får mig alltid att skratta och jag slipper vara ensam så mycket.
Jag får lära mig någonting nytt.

Kvällens försök att undvika höstdepp:

Uppdatering: Herregud. Aldrig har jag mått så dåligt av en film, tårar längs kinderna non-stop sista timmen. Höstdepp känns som paradiset.

Detta ser väl roligt ut. Den korta varianten alltså.

Uppdatering: Nu är vi anmälda, jag och Örebrotösen! Ska bara lista ut hur jag ska kunna träna skidor här i Skåne. Minor detail.

Har spenderat dagen med att försöka lyssna sönder 'Halo' m Beyoncé, så att jag liksom ska tröttna på den, ogilla den, hata den. Resultat: misslyckat.
Går absolut inte.
Älskar den ännu mera.
Gråter en tår.
Blir extra förälskad i kärleken.
Ska snart iväg å fika med S.
Måste bara lyssna 5 ggr till.

Och som ett tecken från ovan...

...ringer mina kära klasskompisar & ropar "kom och drick öl till frukost med oss, nu!". Haha, de har precis lämnat in B-uppsatsen och är nöjda med livet.
Jag svidar genast om från hatråkigthemmaoutfit till drickaöltillfrukostoutfit, även fast jag bara tänker ta en kaffe.

Social abstinens

Det här med att jobba 5 kvällar i rad är inte mitt roligaste tidsfördriv. Känner mig brutalt ensam. Cyklar iväg till jobbet en timme innan kärleken kommer hem. Kommer hem fr jobbet ungefär då han går och lägger sig. Hinner prata i en kvart eller så. Sen vaknar jag till en ny dag av ensamhet. Att prata i telefon är liksom inte samma sak.

Att vara ensam är något jag verkligen älskar egentligen. Men när man kör på så här i 5 dagar så känner man sig alldeles för fokuserad på jobbet och alldeles för liten i världen.
2 dagar kvar.
Det är bättre än 'hundra år av ensamhet', det inser jag.

Heja internet!

En vecka utan internet och man känner sig totalt bortkommen, ouppdaterad och ja, ensam. Samtidigt har jag fått lov att sysselsätta mig med annat och det har inte varit dumt det heller. Can't live with it, can't live without it får det väl sammanfattas utan att värdera vidare.
Snart kommer klassisar på lunch, så himla lycklig över att få lite sällskap. I morgon sätter 'home improvment, part II' igång....

'I morgon om ett år'

Urpremiär på Hotel Pro Forma & The Knifes opera igår. Vad ska man säga om den då? A-R-T-Y. Snygg. Totalt obegriplig stundtals. För mycket intryck ibland, för lite andra stunder. Somnade nästan till då & då. Ganska annorlund operapublik på plats, såklart. Nu har jag bestämt mig vad jag tycker. Vacker, men inte speciellt bra. Kanske ändrar mig om några dagar igen, men who cares.

Livet tuffar på. Man tänker. Man tänker inte alls. Man glädjer sig åt att kompisen ska få barn. Man tänker på att släkten Hedlund börjar tunnas ut. Man är glad för att äldsta kusinen fyllt på ordentligt. Man funderar på när man ska dra sitt strå till stacken. Man saknar. Man tycker man bor alldeles alldeles för långt ifrån dem som verkligen betyder något.

Mest längtar man efter att få ge alla man älskar varsin låååång, varm kram.

Skynda att älska

Någon har satt sig över mitt bröst. Trycket är konstant. Känner mig instängd. Det känns som lugnet innan paniken. Jag kan leva med det, jag fungerar nog hela dagen idag, för jag orkar inte släppa in känslan på några timmar nu.

I natt har jag drunknat många gånger om, det var lite samma känsla som jag har nu på morgonen. I mina drömmar kan jag hantera att jag drunknar. Jag kämpar, jag fryser men jag är lugn.

I mina drömmar i natt försvinner också kärleken i vågorna som slår över bryggorna vid Ribban som en tsunami. Alla försöker lugna mig men paniken bara skruvas upp ett hack till för varje sekund som går och han är borta. Jag klarar att jag drunknar. Men inte han.

Jag vaknar med känslan av att någon har satt sig över mitt bröst. Där är jag nu. Och jag tänker under några timmar försöka mota bort tankarna jag tänkte innan jag somnade igår "hur känns det att gå och lägga sig ensam i en stor dubbelsäng utan den man sovit bredvid i mer än halva sitt liv? hur känns det att inse att man aldrig kommer att få se och röra den man gjort livet med igen? hur känns det att göra HLR på sin älskade fru, men hon dör ändå? hur känns det att förlora sin mamma, sin dotter, sin syster?".

Jag vet inte. Förtvivlad låg jag och försökte somna i går. Sorgen och saknaden sitter i hela mig och för att slippa tankarna lyssnar jag på Alex Shulmans sommarprogram. Det sista jag hör innan jag vaggas in i mardrömmarna är:

'Skynda dig älskade, skynda att älska,
dagarna mörkna minut för minut,
tänd våra ljus, det är nära till natten,
snart är den blommande sommarn slut'

Jag saknar dig, älskade älskade faster.

Herregud,

nu blev jag helt plötsligt och utan anledning nervös inför höstens studier. För 1 minut sedan var jag nervös inför flytten. Nu sätter genast min hjärna igång och börjar tänka på saker jag är nervös över. Trevligt.

Huvudet upp & fötterna ner,

om ni undrar hur jag mår?! Jag går till jobbet och jag går hem och packar lite. Så ser mina dagar ut. Nervig inför flytten. Tight flyttschema & mina försök att locka vänner att hjälpa till har hittills bara resulterat i två frivilliga. Nåväl. Sånt löser sig alltid. Vad jag är än mer nervig inför är själva lgh. Hur ser den ut nu igen? Får vi plats i den? Eller är den för stor? Gillar vi våra grannar? Gillar dem oss? Hur såg golvet ut nu igen? Kommer jag sova gott där? Kommer det kännas som hemma?! Jag vet inte. Än.

sommaren ´94

Andra har kanske druckit för många snaps & somnat. Jag sitter bredvid kärleken i soffan och är nostalgisk medan han tittar på 'Ben Hur'. Sommaren '94. Då lekte livet hörrni. 14 år. Gothia Cup. VM. VM. VM. Vi sov på altanen. Vi sov i tält hos S.L. Vi var alltid alltid tillsammans. Vi i fotbollslaget. Vi tränade, spelade match, kollad på fotboll. Och vi sjöng den här låten tills vi var hesa och sen sjöng vi lite till. Gjorde Kenneth Larssons målgest. Brolins. Allt beroende på vilken man tyckte var mest bedårande. Av någon outgrundlig anledning tyckte jag Tomas Brolin var het. Fattar absolut inte varför nu. Men men. Man är bara 14 år en gång i livet. Och. Fan. Vad. Kul. Det. Var.

Bad news.

Jag fick dåliga nyheter igår. Min hjärna har tagit in informationen men mitt hjärta vägrar att ens våga känna på känslan. Jag borde vara orolig, ledsen, känna skräck...vad som helst...men jag bara lallar på som vanligt. Jag fattar inte riktigt det här. Antar att det kommer hit me hard när hjärtat tycker det är dags. Tills dess fortsätter livet som vanligt, I guess.

fina florens.

Florens var allt jag önskade mig!

jag blev röd om näsan i den efterlängtade solen. jag snodde en solvarm citron. jag skrattade mest och jag grät lite när jag var utmattad. jag åt en massa goda kolhydrater och kom på att jag faktiskt gillar glass, italiensk glass. jag fick höra en massa italienska och blev löjligt lycklig när jag förstod några ord här och där. jag fick se vackra vyer som föralltid kommer finnas inom mig. och bäst av allt - jag fick uppleva allt detta tillsammans med kärleken. nu är det bestämt, vi tänker bli gamla i italien.

så j-vla typiskt jag.

Väldigt mör efter gårdagens arbetspass mellan 8-22. Så många timmar i sträck spenderar jag knappt med de jag älskar mest. Det är ganska påfrestande att vara så tätt inpå en annan människa i över 12 timmar. Jag dog lite av det igår. Nu måste jag återuppstå.
Packat klart? NEJ.
Börjar jobba om en kvart? JA.
Slutar jobba kl 14? JA.
Åker t Kastrup kl 15? JA.

'Get busy living or get busy dying' som de säger i en av mina favoritfilmer "The Shawshank Redemption".

Nu åker jag snart hörrni, med packad väska eller inte.

Nynnar ohämmat

Väderprognos för Florens i helgen.

25-30° &

Lyllos mig!

Jag ska åka till Italien i helgen! Fick för mig igår att man kunde spendera sin långhelg på bättre ställen än i Malmö. Längtig efter solen. Längtig efter värme. Längtig efter äventyr. Längtig efter att ha så kul som jag och kärleken har när vi är ute och reser. Längtig efter...ja, det mesta som inte är jobb eller plugg. Lust for Life, helt enkelt. Så nu drar vi i övermorgon. Jag har fjärilar i magen, brukar jag aldrig ha innan jag ska åka någonstans. Enda gången jag kan komma på att jag haft det förut var när jag skulle åka till USA och vara borta nästan ett helt år. Nu ska jag vara borta en helg. Hallå? Magen och fjärilar. Why now? Är det ett dåligt tecken? Har jag blivit gammal?* Är jag så utsvulten på nöjen och äventyr? Är jag bara tokglad? Man vet inte riktigt. Man får åka till Florens och prova helt enkelt.

Sto benissimo!!!!!!!!!!!!!!! (jag mår MYCKET bra!)

ååååh...

...vad det är härligt att bara jobba....och att jag kan ta det lugnt och göra vad jag känner för när jag kommer hem. Inte fundera på hur timmarna ska räcka till, om jag ska få tillräckligt med sömn och om jag ska hinna träffa kärleken eller höra av mig till vännerna. Nu hinner jag! Nu orkar jag! Ligger just nu på soffan & latar mig lite, innan det är dags för en löprunda. Har lovat att tjata med mig älskade M ut på sin första löprunda ever. I morgon och på onsdag är jag leeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeedig och morgondagen ska spenderas som hundvakt och tillsammans med lovely Sadie.

Är det inte dags för lite solsken snart, hörru du där uppe?

Kärleken sover, endast jag är vaken.

Och vad gör jag? Jo, jag läser vad jag skrivit när jag var 26 år gammal här på bloggen. 2006. Det låter som igår, men det var det inte. Mycket vatten har runnit under broarna sen dess. Jag var så klok när jag var 26. Så...levande. Så allt eller inget. Så jag.

Ja, jag definierar mig med mitt jag från 2006. Jag förstår varje mening mini-me skriver. Varje tankegång, varje känsla. Men jag kan inte skriva som mini-me längre. Vad har hänt?

Svar: JAG HAR INTE TID!

ska det fortsätta så?

Förtroenden.

I dag har jag fått en glimt av några gamlas allra innersta. Jag har fått förtroenden. Om hur det eg är, det här med att bli gammal. Inte generellt. Men hur det kan vara. Det är inte roligt. Och jag känner mig så ung, så ung. Gamla har ångest, vill dö helst igår...och de berättar det för mig. Och jag håller handen. Jag lyssnar. Jag bekräftar. Jag.....vad gör man sen? Jag kan ju inte direkt ge goda råd på vägen. Har ingen aning hur det känns, även om jag kan föreställa mig. Jag tittar djupt i ögonen och hoppas att de ser att jag verkligen bryr mig. Försöker komma på något som kan få dem att må bättre. Ger en kram. Lyssnar tills de inte har något mer att säga. Inser att jag levt 6 decennier mindre. Förstår att jag inte kan säga mer. Försöker lätta deras hjärtan. Försöker leva upp till Moder Teresas visdoms ord " Never let anyone come to you and leave without being happier". Vet inte om jag lyckas. Försöker leva upp till Moder Teresas devis "always do small things of great love". Ger en kram. Går därifrån. Tacksam för förtroendet. Osäker på mitt förvaltande.

syster.

I går blev jag kallad "Syster" för första gången. Tack kära tant som sa dessa ord som värmde fint i hjärtat hos en student som gått runt hela dagen och varit besviken över att bara få G på slutbedömningen. De dagar då mitt framtida yrke känns svårt, kravfyllt och stort, då ska jag minnas att i allafall någon tycker jag är syster nog.

världens finaste syster.

Jag har skrivit här på bloggen om min sorgliga ekonomi som ger mig magknip. Vad dimper då ner i brevlådan om inte ett fantastiskt fint kuvert innehållande ett fantastiskt fint meddelande "Buy yourself something pretty. ps- I'm rich now, so no worries!" tillsammans med en röd peng. Blev så rörd och tacksam över att jag har en så underbar lillasyster att jag började gråta.

Tänk lillstrumpa att jag har dig, som är den bästa, snällaste och coolaste lillasyrran man kan ha! Lucky me!

Grannfejden.

Hatar det programmet. Löjligt. Pinsamt. Dåligt.
Men nu är jag själv mitt upp i en grannfejd.
Det värsta jag vet är soplukt. Jag får kväljningar varenda gång jag går ut med soporna. Försöker alltid hålla andan där inne i soprummet men det är inte alltid jag är snabb nog. Våra grannar är white trash som lämnar soppåsar utanför lgh i dagar. För mig är det ok att ställa påsen utanför dörren i ett par timmar om man bär ner den innan det börjar lukta. Deras börjar alltid lukta. Så i början av veckan fick jag nog. Skrev "Skärp er, det luktar apa!" på en hjärtformad rosa post-it och smällde upp ovanför soporna. Soporna försvann. Däremot dök det upp ett meddelande på baksidan av min fina lapp, klistrad vid hissen "Would you go fuck yourself!".

Bring it on white trash!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

"snabba på" förresten,

det är ett himla fult uttryck såg jag nu. Ska aldrig mer använda.

ajje!

Jag har ont i magen. Jag hatar pengar. Pengar är absolut inte det viktigaste som finns för mig. Bara jag har så att jag klarar mig och kan göra något skoj då och då. Ibland blir dock pengar extremt viktigt - när man inte har så att det räcker. Denna månad trillar det in 1234:- på mitt konto. Tagit ut 5000:- från mitt sparkonto (som snart är nere på noll igen efter denna termin) för att täcka det nödvändigaste. Kvar är 800:- till vardagsutgifter och nöjen. Det känns inte bra i magen alls. Jag veeeeeeeeeeeeeeet att det löser sig. Men första känslan är ändå: P A N I K ! ! ! Skatteåterbäringen är mer efterlängtad än någonsin.

Snälla Skatteverket, om ni ser det här - snabba på lite!

upprörda medborgare vs. SvD 1-0

Nu har de tagit bort seriestrippen. Inte en sekund för tidigt. Bra jobbat ni som orkade maila, man kan faktiskt påverka!

Idag har jag startat dagen med tårar trillande ner för kinderna i en lugn ström. Kollade på reprisen av det senaste Uppdrag granskning om dagens äldrevård. Sitter & funderar på hur jag kan hjälpa till att förändra denna märkliga värld som är fullkomligt snedvriden när det kommer till hur vi tar hand om våra äldre. Det är sorgligt, vidrigt, förnedrande samtidigt som så många fantastiska människor utför ett underbart arbete. Varför kan det inte gå att få ihop - pengar och människovärde.

Vad kan man göra hörrni?! Jag tycker TV4 borde starta en insamling, de är ju så bra på sånna dära galor. "Sveriges äldre-galan". Den borde väl dra ihop tillräckligt med pengar så att de äldre kan få lite guldkant på tillvaron?

Vidrigt SvD!

Jag tolererar inte att sånt här publiceras å därför har jag skrivit ett ifrågasättande mail till SvDs chefredaktör Lena K Samuelsson (mail: lena.k.samuelsson@svd.se) och föreslår att ni som också upprörs gör det samma.

studenter vs. dålig handledare 1-0

Plötsligt händer det. Att personer på högre ort faktiskt lyssnar på studenterna. I morse möttes vi av högsta hönset på utbildningen som meddelade att vår handledare hade fått ett erbjudande om att lösa konflikten tillsammans med oss idag, eller att sluta. Hon var en quitter. Vi är numera en handledarlös grupp, men de har lovat att skaffa oss en "mognare" handledare till hösten. Det tackar jag verkligen för.

battle of the lovers.

Jag: Det är ungefär en sån här jag menar (tapeten till höger):

Kärleken: Va!?! Ska du ha tapeter kvinna? Var?

Jag: Ja! I sovrummet. Vitt golv, vita garderober, vitt linneskåp och så dem här tapeterna.

Kärleken: Det kan du drömma om. Mönsterpassning så det skriker om det ju.

Jag: Du skulle t Wien i höst igen va?

hehehe.

studenter vs. högskolan

I dag är jag mkt trött på inkompetenta vuxna människor. Malmö högskola har fixat så att vi ssk.studenter har obligatorisk omvårdnadshandledning, vilket jag tycker är en fantastisk förmån. Det finns en verksam ssk som handleder varsin liten grupp genom hela utbildningen. Fantastiskt att få vara samma lilla grupp och handledare i 3 år. Man hinner lära känna varandra och på så sätt vågar man ta upp sina osäkerheter, brister och frågor som har med det framtida yrket att göra. Man får utvecklas tillsammans och finna sin yrkesidentitet. Det är verkligen jättebra.

Om det fungerar.

Min jävla handledare visade sig under första träffen vara en blek, okarismatisk, tillbakadragen kvinna med noll talang för att skapa en trevlig atmosfär. Hon ställde inga följdfrågor när vi presenterade oss. Hon gjorde inte ett dyft för att lätta upp den nervösa stämningen. Handledningen skulle vara i 1,5 timme. Vi fick gå efter 20 min utan att ett enda vettigt ord blev sagt. Sen ställde hon in följande två handledningar var på VI fick göra 2 extra uppgifter för att få giltig närvaro. Kändes inte spec smart eller nyttigt. Handledningens poäng är att man tillsammans ska diskutera och delge problem. Inte sitta själv på kammaren och skriva en uppgift medan hon får pengar utan att vara där, således har jag inte lämnat in några uppgifter.


När det handlar om studenter vs. lärare så har man sällan något att vinna på att opponera sig. Man vet aldrig när nån av lärarna står där som examinator och minns vem man är. Ändå valde jag och min kära klassis P att inte gilla läget. Nu har detta tagit ganska stora proportioner och numera är kursansvarig samt dekanen inblandade i soppan. Och inte ett skit händer. Folk skyller på annat folk. Ingen har ansvar. Ingen har någon lösning. Alla tycker att det som hänt är skit, men inte ett skit händer. Så kan man summera det hela utan att gå in på bisarra detaljer.

I morgon är det dags för handledning. De andra grupperna har hittills träffat varandra i ca 5 timmar. Min grupp har setts i 20 min och det ligger en konflikt i förgrunden.
idag: studenter vs. högskolan 0-0.
Bring on 2moro!

in case of eventuell trissvinst:

Skulle jag genast beställa denna tapet av illustratören jag avgudat i många långa år, Jesper Waldersten. Han har designat denna fantastiska tapet (som heter Wallputters) som går att beställa på http://www.yourwallpaper.se/. Inköp förutsätter massa dollars. Har inte.

Bye bye pretty.

Just nu tänker jag febrilt på hur jag och kärleken skulle kunna få plats med denna skönhet i nya lgh men kommer gång på gång fram till att vi inte har plats. Jag vill ha den här soffan, snart lägger jag mig som ett litet barn å gråter på golvet. Tveksamt att soffan får bättre plats för det. Bye bye pretty, hoppas vi ses igen i framtiden när vi har köpt en herrgård eller nått.

skärpning.

Ska man ha en blogg så får man vackert skriva i den. Annars får man ta bort den. Jag irriterar mig såååå på andra mnskr som inte uppdaterar minst en gång om dagen. Nu är det dags att jag blir flitig eller lägger ner. Börjar med att försöka vara flitig.

åååååååååh vilken fin och alldeles för kort påsk jag har haft tillsammans med mina nära och kära. Massa underbart häng i solen, promenader, god mat & vin, en födelsedagstripp m love, sis och svåger t köpenhamn. jag älskar min familj. jag saknar dem som var kvar där hemma.

Har blivit ett år äldre sedan jag skrev sist. Är numera inne på mitt 30e levnadsår. Märkligt. Ibland får jag stunder av åldersnoja, men på det hela taget är visdom och lugn välkommet. Pratade med en läkare om ålder i förra veckan och han sa att det var världsbäst att fylla 50 år, eftersom man inte längre behöver bevisa något för sig själv eller andra längre. Jag tycker det låter underbart. Bara 20 år kvar då. Fick de mest fantastiska födelsedagspresenter i år.....so pleased.

Ja.
Och.
Sen.
Blev.
Det.
Vardag.

Den väljer jag att inte kommentera i nuläget.

om jag & kärleken ägde den här lgh...

...så skulle vi möblera den lite snyggare & sen bjuda över våra vänner på middag

....skulle vi kunna sitta på vårt kontor/bibliotek & se smarta ut

....skulle vi kunna ha finfina grillfester i den supergröna trädgården

....skulle vi kunna drömma söta drömmar i ett sovrum som givetvis behöver målas om

...skulle vi dricka vin på balkongen under varma sommarkvällar (balkong hörrni, balkong!)

....skulle vi ha trevliga, låååååååååååånga frukostar i köket

Praktikrapport

Ja vad ska man säga nu när jag gjort 2 av 5 veckor på min första praktik. Jag har totalt avdramatiserat det här med venprovtagningar. Det går fint, på både gamla & unga. Min nya hang-up är läkemedel. Jag tycker numera att det är fruktansvärt läskigt. Så mycket att hålla reda på, dela ut, kolla upp, göra rätt, tyda kollegors slarviga handstil....och så oerhört mkt som faktiskt kan bli fel. Antar att jag får bearbeta mina hang-ups i tur & ordning. Kanske allt faller sig naturligt till slut. I pray.

Häromdagen frågade en vän mig hur det var med mig och vad som hände förutom praktiken...och jag kom på att det enda som jag är medveten om att det händer är praktiken. Tar all min kraft och fokus. Har sovit 10-12 tim/natt de senaste nätterna. Har inte hunnit träna ens. Det mår jag dåligt av. Planen är att nästa vecka ska jag börja orka med det. Då kommer jag må underbart endorfinigt igen. Ser fram emot det.

Annars då?! :) Jo en sak till händer faktiskt. Jag & kärleken leder en budgivning så vitt vi vet. Har ingen aning om var det slutar. Jag börjar älska idén om att bo på andra sidan stan än vad vi gör nu. Nära grönt. Nära havet. Nära kallbadhuset. I ett hus med balkong OCH badkar. Ja ni kanske förstår, jag håller tummarna för att vårat skambud ska accepteras.

Ha en god helg kära vänner. Själv ska jag ännu en gång på Babel för att njuta av Club Killers.

titta jag kan!

Oj oj oj vad det snurrar i huvudet efter första riktiga dagen på praktiken. Journaler, diagnoser, namn, medicinsk teknik, dropp, nålar, läkemedel....allt är i en enda röra & jag är fruktansvärt trött. Jag orkar inte tänka mera, ska snart gå på ett pilatespass & sen bums i säng - med ett leende! Jag lyckades med min första venprovtagning idag!!!!!!!!!!!!!! Kl 09.00 idag stack jag för första gången i en alldeles riktig arm & det kom blod & jag hittade kärlet fast det inte syntes & patienten överlevde & handledaren sa bravo.
Så, det är vad jag tänker på nu i kväll. Resten måste få vänta.

pepp-sms

Åh vad härligt det är med pepp från nära & kära. Det är jag bortskämd med...och extremt tacksam över. Jag har varit så himla nedstämd på grund av att jag misslyckats TVÅ ggr på min "uppkörning" i att sätta pvk och kateter. Jag hatar att misslyckas. Det är inte min grej. Alls. Och två ggr på kort tid har gett outhärdligt mkt stress inombords. Tankarna har snurrat...passar jag för det här yrket? är jag sämst av alla? Självförtroendet har med andra ord varit i botten. Idag vände det äntligen. Jag klarade min senaste tenta i medicinsk vetenskap. Inte bara klarade, utan skrev ur mig ett VG. Helt fantastiskt! Skrev ett sms till klasskamraten där jag bekände att "jag behövde verkligen lite självförtroende innan följetongen på uppkörningen å praktiken..." svar:

"Fett som fan! Nu är det bara att trycka in den där jävla katetern en gång för alla :) "

Sånt får mig att skratta & återfå viljan att kämpa vidare.

Skickade också ett sms till mor & far som är Venedig och berättade den goda nyheten. svar:

"Grattis du är mycket bättre än du tror hälsar pappa"

Sånt får mig att bli varm inombords. Men också lite ledsen. Som liten sa jag jämt att "jag är spialist på det här"...om precis allt. Vad hände på vägen? Jag hittade faktiskt en del av svaret på detta i min kalender som jag fick av min älskade syster i julklapp. Citatet för denna vecka lyder;

"Den goda kampen är den som vi utkämpar för våra drömmars skull. När de med sin fulla kraft spricker ut inom oss - i ungdomen - då har vi gott om mod, men vi har fortfarande inte lärt oss att strida. När vi till slut lärt oss att strida har vi inte längre samma mod att ge oss in i kampen. Därför vänder vi oss inåt och slåss mot oss själva och blir vår egen värsta fiende. Vi säger att våra drömmar var barnsliga och omöjliga att förverkliga eller föddes innan vi visst hur svårt livet var. Vi dödar våra drömmar för att vi är rädda för att utkämpa den goda kampen"

{Paulo Coelho, Pilgrimsresan}

Jag orkar kämpa lite till med hjälp av den underbara peppen ni alla ger mig - stort tack!

Mare mare....

Jag tror att det är här som jag ska spendera en vecka i sommar tillsammans med älskade vänner. v.27 intar vi fyren!

upp som en sol & ner som en pannkaka.

det är jag idag.

ner som en pannkaka & upp som en sol.

Mitt humör pendlar så jag hinner inte med själv. Så himla trött & grinig på kvällarna, går och lägger mig jättetidigt för att jag inte tycker att något annat är mer lockande än att sova. På morgonen där emot, då leker livet mina vänner. Men vad får jag & min omgivning ut av det egentligen? Kärleken sticker hemifrån strax innan jag börjar bli så där glad och trevlig, sen tar jag min älskade morgonpromenad till skolan där jag går & suger in våren som jag bestämt hävdar har kommit till Malmö. Under promenaden tänker jag 100-tals trevliga tankar & planerar för saker jag kan göra efter skolan. Kommer till skolan, där alla mina klassisar utom en har ganska taskigt morgonhumör. När mina vänner börjar bli glada efter lunch börjar min neråt spiral. Jag blir sur, trött, frånvarande och energilös. Och sen är det kört för resten av dagen i stort sett. S å h i m l a v ä r d e l ö s t ! ! !

Jag kommer hem och vill inte prata med någon, umgås med någon, skriva något mail, plugga någonting eller göra någonting annat heller. Ingen får njuta av mig när jag är på topp så att säga.
Så himla sorgligt.

Jag har problem med tiden. För mig var det måndag i går...hur kan det då vara torsdag i dag? Känns nästan som om jag avverkar 2 dygn per dygn så att säga. Har bytt typ 10 meningar med kärleken sedan i måndagskväll. Lovat folk att jag ska ringa. Planerat att träna varje dag denna vecka, som en liten kickstart inför våren. Så har det inte blivit. Inget att gråta över, bara att komma igen nästa vecka. Note to self: semipraktik, jobbpass, italienska och plugg samtidigt är för mycket.

I går var jag på besök i 6 timmar på praktikplatsen på avd för akut kirurgi. Klockan ringde 05.15 & en nästan medvetslös missy klev in i omkl.rummet på sjukhuset kl 06.30. Där var det däremot livat...några till i min klass har samma omkl.rum som jag. Alla var nervösa och förväntansfulla och på strålande humör. A tog lite kort på oss två i våra "scrubs" & namnskyltar (min innehåller tyvärr hela mitt namn, med bindestreck och allt. hua.).

Det var in i hetluften direkt för min del, fick se sår av gigantisk storlek, en massa nålstick, träffa patienter i olika åldrar & skick, gå rond med överläkare som slängde sig med en massa termer som lämnade många frågetecken för min del. Dödstrött när jag gick därifrån. Men också extremt sugen på att kasta mig över kurslitteraturen en vända till för att verkligen lära mig allt. Jag tror att den här praktiken kommer att summeras med skräckblandad förtjusning. Kan få lite hjärtklappning när jag tänker på vad jag måste förmå mig själv till att våga göra, att vara nybörjare. Samtidigt ska det bli så himla roligt. Jag är tacksam för att jag träffat så många människor i vårdsituationer förut i mitt liv, så att inte det också är nytt. Jag förstår rutiner och vad som ska göras. Nu kan jag ägna all min energi åt att bli en galet kompetent sjuksköterska.

Shit, jag ska bli sjuksköterska!

"dust yourself of and try again"...

...mmm tack jag vet, men min själ & min kropp har bara inte tid med sådana misslyckanden som idag. Jag körde på min "uppkörning" i katetersättning på förmiddagen & det känns tungt. Jag hoppades så innerligt att jag skulle klara det när jag gick t skolan i morse. Hade lagt värdefulla 300 :- i min ficka som jag tänkte att jag skulle få spendera fritt på stan på vägen hem. Jag unnar mig väldigt lite nuförtiden & tänkte att jag skulle belöna mig för mina framgångar, så att allt skulle kännas lite roligare i stressiga tider. Och så körde jag. Bara så där.

Vi var tre stycken, jag och mina två käraste klasskamrater. H började & klarade sig galant trots nervositet & lite småfel. Jag var tvåa & fick en liten dålig start & nervositeten tilltog & jag gjorde några fel jag med. Större, tydligen. Vi får feedback direkt efter vi gjort våran "uppkörning" & det var inte alls kul eller lätt att få veta att man inte får godkänt inför allihopa när man har 45 min kvar till som man ska vara kvar där inne i rummet. R utförde sitt moment och klarade sig trots nervositet och lite småfel. Jag spelade hans patient och försökte agera normalt medan tankarna snurrade & tårarna brände innanför ögonlocken.

Snälla H frågade direkt när vi kom ut om jag tyckte det var rättvist att jag inte klarade mig å jag sa "ja, det var det väl" med darrig röst. Hon sa " det gör inte jag" och vips kände jag att jag inte kunde hålla tillbaka tårarna längre och sa snabbt att "nu går jag".

Tårarna rann precis hela vägen hem & såklart börjar tankarna snurra & bygga upp elaka mantran om att jag aldrig kommer att klara det här, att jag inte passar som sjuksköterska, att jag är misslyckad, att nu kommer jag väl kugga tentan också...och hur ska jag hinna med jobbet nu.....bla bla bla evil mind at work.

Nu har jag legat här på soffan & kollat på VM i alpint under eftermiddagen. Anja misslyckades också. Hon måste också stå för det offentligt. Hade enorm empati för henne idag. Det är jag och Anja. :) Borde ha tentapluggat & gymmat men istället somnade jag på soffan & drömde om...ta daaaaa....att jag fick kateter. som sagt, evil mind at work.

Jag vet att det tillhör livet att misslyckas och att förmå sig själv att försöka igen. Detta var dock dålig timing i mitt liv som snurrar alldeles för fort. Måste förändra mina omständigheter så att jag har en liten energireserv för såna här tillfällen.

På återseende, nu ska jag gå på min första lektion i italienska m. kärleken. Dagdrömmar om en ljuv framtid kanske kan ta bort lite av oron i nuet.

Arrivederci!

"ingen tycker om mig, ingen vill ha mig..."

Kommer ni ihåg den gamla godingen? Den handlar om mask. Jag nynnar på den idag. Försöker motarbeta upproret i mitt inre med att sjunga glada barndängor. Planen var att plugga duktigt idag eftersom jag jobbar hela helgen. Jag började plugga & det gick bra. Tills jag kom fram till de kapitel som handlar om just mask.

springmask.kvalster.bandmask.löss.loppor.amöbor.skabb.flatlöss.

Jag kan läsa om de äckligaste av sjukdomar & vara fascinerad, nyfiken & entusiastisk. Men här tar det stopp. Maskar. Så äckligt att jag inte vet var jag ska ta vägen.

Den äckligaste av dem alla är binnikemasken. En sån fanns konserverad i vår biologisal i högstadiet. Den var inte sympatisk på något sätt alls.

mammor får inte dö.

medan jag låg & sov tryggt efter min energikick i natt satt en vän uppe & prövade att andas i en värld utan sin mamma. mammor får inte dö. det är det enda jag kan tänka.

Energi föder energi.

Igår:

• är det inte lite vår här i luften i skåneland?
• börjat kolla lgh m kärleken
• köpt träningskort på SATS
• startade m. 1,5 h på gymmet

Idag:

• promenerat t skolan å tillbaka idag, bara för att det var skönt
• planerat inför helgen m fina klasskompisen
• fått kanonresultat på tentan
• lagat fisk, stuvad spenat & kokt potatis :)
• lagat matlåda t resten av veckan (pastasallad m.quorn)
• bakat ljuvligt matbröd
• bakat semlor
• spelat guitar hero m. kärlek

Det är sant. Energi föder verkligen energi.

De halvt dolda

Har precis tittat klart på del 4 av 4 av 'De halvt dolda' (av Jonas Gardell) som gått på svt nu i januari. Länge sedan, eller kanske aldrig någonsin, en svensk dramaproduktion gripit ett sånt iskallt grepp om mitt hjärta & fått mig att känna så mycket ångest. Det kanske inte låter som en så bra produktion m tanke på den recensionen...men gillar man att känna, vad det än är, så är den att rekommendera. Varmt. Hjärtligt. Jag skulle nästan kunna tvinga folk att se den. För den visar hur mer eller mindre illa vi människor gör varandra längs livets väg. Hur jävla fult & ruttet det kan innebära att vara just människa. Jag har spolat förbi vissa sekvenser (kollat på svt play, där avsnitten fortfarande ligger kvar!!!) för mitt hjärta varit alldeles för nära att brista ibland. Jag klarar bara några sekunder av realistiska våldsskildringar & förnedring. Samtidigt som jag tror att det är så oerhört viktigt att se det, att våga öppna ögonen för det som händer människor runt omkring oss. För det våldet är inte minsta lika actionfilms våld, och det kan göra en enorm skillnad om vi lyckligt lottade människor lär oss att identifiera det runt omkring oss. Så att vi kan räcka ut en hand den dag det behövs. Det var vad jag hade att säga den söndagkväll.

Så här recenserar Jenny Björnulfson på GP lite proffsigare:

'De halvt dolda skakar helt enkelt om ordentligt. Det är kinden mot asfalten nästan hela tiden och jag saknar stundtals den gardellska humorn som hade kunnat ge berättelserna fler nyanser. Men som helhet är De halv dolda ändå en mycket välgjord produktion som berör på djupet, vilket ger betyget svag fyra. För de tittare som orkar hänge sig åt handlingen väntar en omtumlande och känslosam resa. '

Hold on to your dreams, don't ever give in.

Under mitt "jullov" har jag sovit galet mycket, kanske 9-12 tim/natt. Tänkte att kroppen var värd det efter allt slit som sommar & höst inneburit för min del. Å självklart var den värd det. Problemet m detta är bara att min kropp inte riktigt vill vakna upp ur sitt ide nu när den vant sig med den milda behandlingen. Jag är fortfarande konstant trött. Börjar seriöst överväga att för första gången sedan 2002 ta mig till läkaren, frivilligt (akut för axeln ur led räknas inte). Jag har ju problem m läkare. Nu börjar det dock kännas som att jag betalar ett ganska högt pris för mitt envisa ogillande. Det är så j-vla tråkigt att vara trött precis jämt. Det kanske bara är så att jag saknar nån viktig vitamin lr järn eller nått sånt. Har börjat äta vitaminer & tänker ge dem en månad att försöka reparera mig. Sen går jag t VC. Har jag ingen brist på nått så får jag försöka hitta ngn annan orsak.

Nog om trötthet. Verkligen nog.

Näe förresten. Jag är helt sjuuuukt trött efter en 8-16 dag i skolan med få raster & kort lunch. Tränade på att sätta PVK & kateter. Kateter är svårt. Att säga ordet penis och låta casual är svårt. Att hålla en penis i ett fast grepp i 3-5 min & kallprata med patienten medan bedövningen verkar är mer än svårt....fast nu när vi tränar på dockor så framkallar det otroligt många sköna skratt & dåliga skämt. Det är inte långt kvar tills jag kanske får göra det på riktigt. I mars börjar praktiken. OH.MY.GOD. Är galet nervös & förväntansfull. Önskar dagligen att jag ska få en fantastisk handledare. Tror att jag måste skaffa namnskyltar som min kära klasskamrat Angelina har gjort. Grymt inspirerande de dagar då man tappar sugen för en stund. Mitt hjärta tar små glädje skutt när jag ser hennes skyltar. Ååååhh livet är så himla bra ibland. Det gäller att drömma på.

2008 went as follows:

Januari. Nyårsbaksmälla. Oro. Should I stay or should I go (t.Malmö)? Privat finanskris. Slutar snusa. "This is as shitty as it gets."

Februari. Stressad, sliten, saknande. Glad för att ha en vän 2 trappor upp - lyx! Tar en rutinprommis med P & bestämmer mig för att nog är nog. Säger upp mig. Våndas över att berätta det för P's mamma & mina föräldrar. Börjar snusa igen i ren fasa.

Mars. Börjar se ljuset i tunnelns slut. Åker upp t. lillstrumpa & njuter av att vara nära. Kommer ihåg hur mkt jag saknar att simma. Lyckas ge mig själv beröm & kommer på att jag är väldigt duktig på mitt jobb. Trygg tydligen, enligt andra.

April. Malmö blir mitt nya hem & jag får somna bredvid the love of my life varje kväll efter att ha flyttat ner under påskens snöstorm. Solen skiner & himlen är för det mesta blå. Molnen utgörs av arbetsförmedlingen och a-kassan som jag börjar ogilla, milt uttryckt. Solar mkt med kära S & livet återkommer m. våren. Jag fyller 27 år & börjar springa.

Maj. Söker jobb, solar, funderar på framtiden, går på intervjuer & gör mig hemmastadd. Fixar sommarvik i Burlöv. Går t. naprapaten som gör underverk - ett liv utan konstant smärta börjar kännas möjligt.

Juni. Börjar jobba på 2 jobb. Firar midsommar på jobbet & tillsammans med finfina vännerna. Blir osams m. en av dem. Är mest deppig & tror att jag kommer vara misslyckad, överutbildad personlig assistent i resten av mitt liv. Jag slutar snusa, igen. Andra pratar om semester, jag jobbar.

Juli. Andra har semester, jag jobbar jämt. Hinner gå på bio med kärleken en simpel måndagskväll & kommer på hur lite det behövs för att vara lycklig & tacksam. Tar mitt 1a steg mot resten av mitt arbetsliv som nurse - kommer in på utbildningen! Börjar snusa igen av ren stress & sömnfattighet. Funderar mycket på hur man kan flytta Skåne närmare Sala. Upptäcker att jag älskar kallbadhuset & badar mycket, både ensam & med kärleken som går runt i sitt underbara semestermood.

Augusti. Jobb jobb jobb men knappt några money money money alls. Mamma & pappa kommer på besök och jag är nästan ledig en hel helt fantastisk helg. Way out West i Gbg lever inte riktigt upp t förväntningarna. Börjar sticka en tröja t. Ellen!

September. Börjar plugga! Älskar det. Hittar fantastiska klasskamrater som förgyller mina skoldagar. Älskar det.

Oktober. Hinner åka hem t. Sala & vila & se alla jag saknar varje sekund. Kommer in i trevlig vardagslunk & börjar tjata om kids. Får ingen positiv feedback. Åker t underbara Paris m. underbara kärleken & har en välförtjänt underbar semester m. så många underbara skratt att jag fick underbart ont i magen.

November. I really don't remember. Uppsalavännen gör ett klokt val å firar sin 25e födelsedag här, alltid en ära m. besök!

December. Tentaplugg. Tenta. Skönt jullov i Sala, Sunne, Sthlm & Skåne. Funderar på vad som ska hända 2009. Ger inga nyårslöften alls för jag känner att jag gillar mitt liv & mig själv. Tar upp telefonen & ringer min saknade vän and she's there!

GOTT NYTT ÅR MISSY!

Men helvete vad grått det är! Och dimmigt. Och tråkigt. Jag har fått nog av detta & vill bara sova precis hela tiden. Längtar efter sol & klarblå himmel. Kommer knappt ihåg hur det ser ut.

strumpor & social abstinens

I morse tog jag mig upp ur sängen & cyklade iväg t en föreläsning som jag inte behövde gå på. Helt frivilligt. Bara för att jag längtade efter mina klassisar så himla mycket. Och där var dem! Dem som jag verkligen gillar att spendera mina vardagar med. Stort leende & varm i hjärtat på en gång. Me like my vardag.

Gjorde ett tappert försök att handla det som är allra jobbigast för mig. Strumpor. Hatart. Jag gillar bara dyra strumpor. Fina strumpor. Jag har inte råd att köpa dyra och fina strumpor = jag köper inte strumpor = nu har jag bara 4 någorlunda fungerande par = jag måste tvätta jämt eller återanvända = det är inget fungerande system.

Gick på stan i över 2 timmar. Åt lunch med trötta, finfina vännen. Köpte vitaminer.

Inga nya strumpor. Men jag tänker, i morgon är en annan dag.

hemma.

när jag slog upp dörren till mitt och kärlekens hem i går var jag totalt utmattad.
tenta i malmö,
jul i Sala,
mellandagar i värmland,
nyår i Sala,
'hälsa på helg' i sthlm.
allt inom loppet av två veckor.
nu när jag skriver det förstår jag utmattningen. igår tyckte jag att jag var ganska töntig som inte orkade rycka in på jobbet första kvällen hemma. jag hade ju varit ledig i 2 hela veckor. ledig ja. vilat nej.

känner mig lite småsjuk efter att ha suttit ensammen på centralen i kylan i 4,5 timme i söndagskväll. iiiiiiskallt. hade tre tröjor + jacka + långisar + jeans. hoppades på att en vän skulle göra mig sällskap men hon hade saker på G. min plan B var att sitta å läsa på ett varmt å upplyst centralen men mina ögon börjar närma sig 30 år så ljuset räckte inte till. och ja. försök läs när du skakar av köld. roade mig med att lyssna på 15åriga ravekids.
ja jag har ju redan skrivit att det var underbart att komma hem. men jag vill ändå poängtera det igen. nu sitter jag här på min rumpa, hemma i soffan igen. funderar lite på vad jag ska göra den närmsta veckan. kan mkt väl bli så att jag sitter här på min rumpa, lite lik ferdinand under sin korkek.

jag trivs bättre hääääär. hemma.