:)

Nu börjar det bli roligt att kolla sin mail. Det här skojiga mailet fick jag idag t ex.

"Hej!

Ring mig om du är intresserad av jobb!

Vänliga hälsningar ... "

Det var kort & koncist så att säga.

Nervositet.

Jag har funderat mycket på hur jag ska hantera alla känslor som ryms inuti mig den här terminen. Det är en daglig kamp att behålla fokus, intala mig själv att jag kommer att klara det här, påminna mig själv om att jag tycker att allt roligt samtidigt som jag vill springa och gömma mig under täcket. Jag känner mig galet lycklig och onekligen gör det allt enklare att hantera. Men jag är hemskt nervös. Fick lov att googla vad det egentligen betyder och fick då fram ordet spänning på ne.se:

spänning, känsla av både (viss) rädsla eller nervositet och lust (orsakad av äventyrlig handling e.d.); egenskapen att inge skräckblandad lustkänsla.

Spot on! Idag ska jag på introduktion på vår kliniska utbildningsavdelning (KUA) där jag under två veckor ska kalla mig sjuksköterska och inte sjuksköterskestudent. Jag ska tillsammans med mitt team (bestående av klasskompisar, läkarstudenter, arbetsterapeutstudenter och sjukgymnaststudenter) lära mig hur man egentligen gör det här. På riktigt. Med riktiga patienter och handledare som "handleder med händerna på ryggen" och svarar på frågor med motfrågor. Jag är totalt livrädd och väldigt förväntansfull. Jag förstår att något kommer att hända med mig under de här två veckorna. Jag kommer att gråta, känna mig dum, vara fylld av ångest och rädsla, vara rädd för att göra fel....samtidigt som jag kommer bli lite mer sjuksköterska och känna att det här fixar jag. Tror jag.

KUA, känslan av både (viss) rädsla eller nervositet och lust (orsakad av äventyrlig handling e.d.); egenskapen att inge skräckblandad lustkänsla.

Va! Är du fortfarande vid liv bloggen?

Jag hade glömt bort dig, jag läser bara alla andras. Det är ju inte vidare snyggt gjort. Vi får se om jag kan hämta upp det här glappet med råge.

Bye bye Barnakuten

Det var inte roligt att säga 'hej då' till alla fina människor och min fantastiska handledare idag. Jag saknar hela barnakuten redan, saknar det jag lärt mig, saknar självförtroendet de här veckorna gett mig, saknar alla fina barn... Jag känner mig några steg närmre en blivande sjuksköterska och det är en helt fantastisk känsla. Idag har jag bestället en fin namnskylt från skyltmax. Där står det att jag är sjuksköterskestudent. Om ett år kommer det vara dags att beställa en där det står leg. sjuksköterska. I love!

cry me a river.

Skulle behöva sätta dropp på mig själv efter kvällens vätskeförluster i form av många stora salta tårar. Gråtattack nr 1: Så äckligt dåligt samvete över att ha gjort någon besviken. Hatar hatar hatar. Gråtattack nr 2: 'Himlen kan vänta' på svt. Började gråta innan programmet ens börjat. Älskade fina människor.

Det skär i hjärtat i bland. Så mycket att man inte vet vart man ska ta vägen eller varför man ska ta den vägen. Då är det en stor lycka att mannen som sitter bredvid i soffan håller mig tryggt i handen medan tårarna rinner. Jag måste välja att fokusera på det. Det jag har. Det jag inte vill förändra.

Born to run.

Gick precis om en gubbe 80+ som var ute och sprang. Känner att han presterade bra mkt bättre än undertecknad. Så där tuff och stenhård vill jag också vara vid den åldern. Idol!
Första steget mot detta blir att hålla i träningen inför Kristinaloppet på 3 mil (skidor) nästa helg. Sen är siktet inställt mot Tjejvättern i juni. Innan man vet vad som hände är man väl 80+ & ute å springer. Livet liksom.

Born to be wild?

I natt har jag haft praktik på förlossningen. Kunde inte sova någonting innan för jag var så nervös för att "leka" sjuksköterska igen. Det var så länge sen. Också nervös för att jag inte visste hur jag skulle reagera på kvinnornas smärta, männens hjälplöshet (och min egen) och allting runt omkring. Var absolut inget att vara nervös för. Kände mig dock som en liten svans till min handledare de första timmarna, fy för den känslan.

Jag började kl 22.15, innan midnatt var ett pyttelitet underverk framme i den stora världen. Hann med andra ord inte riktigt komma in i det hela innan det var över. Jag ska inte sticka under stolen med att jag periodvis var kallsvettig och snurrig, men så fort det lilla huvudet stack fram var det bara...ja jag kan inte beskriva känslan. Kanske magiskt är ordet jag söker. Jag hade föreställt mig att jag skulle stå där å gråta när jag såg ett barn komma till världen för första gången. Did not. Men mitt leende var nog det största jag någonsin uppbringat och stunden är något jag aldrig kommer att glömma. (nu när jag tänker på det igen så rinner det faktiskt några fina hänförda tårar längs kinden)

Är nöjd med att jag under nattens småtimmar lyckades komma in i min framtida roll mer och mer för varje minut. Kan inte begära så mycket mer av mig själv för bara en natt i denna helt nya värld. Önskar att jag fick vara där i natt igen och få chansen att lära mig mer, men nu är det som det är. I helgen väntar praktik på BB och förhoppningsvis får jag där krama om föräldrarna och hålla det lilla barnet igen.

obs- barnet på bilden är inte barnet som jag såg komma till världen, utan en bild från alltforforaldrar.se.

Half a nurse.

Nu är jag en halv sjuksköterska. Älskar mitt yrkesval, samtidigt som det skrämmer mig så jag inte kan sova ibland. Men nu kör vi hörrni. Ses på ett sjukhus nära dig.

Tinnitus i hjärtat.

Det är overload där inne i hjärtat och hjärnan. Tankar och känslor på högvarv. Inget tänks klart. Inget känns klart. Inget görs klart. Tänker på att min älskade faster ska ner i jorden i morgon och att jag inte kommer vara där, känner 3 sekunder av total ledsenhet men sen har hjärnan hoppat vidare till skolarbete som måste göras klart. Börjar med det. Sen blir jag totalt matt i hela kroppen, bestämmer mig för att vila lite. Vilar i 2 minuter, sen blir jag stressad för att jag inte gör någonting. Bestämmer mig för att försöka bygga ihop skoskåpet från ikea men tröttnar efter 5 sek. Sätter på lite musik, men låten får mig att bli nedstämd. Byter till en glad låt som jag lyssnar på i hela 30 sek innan jag bestämmer mig för att det inte är my cup of tea. Funderar på att cykla till skolan, gör mig i ordning men hamnar av outgrundlig anledning i soffan med en filt i stället. Så där håller jag på. On & on & on & on.... Sover med spända käkar, vaknar med huvudvärk från helvetet, bestämmer mig för att ta det lugnt men kommer sen på att det inte får saker att bli gjorda, och att det i det långa loppet kommer få mig att må ännu mer förvirrat.

Nej nu åker jag till bibblan. Förhoppningsvis är där någon vän som får mig att stå med båda fötterna på jorden ett litet tag så jag kan få vila. Det är tröttsamt att flyga runt när man glömt bort mål och mening.

Slut på sommarlovet.

Om sex dagar börjar jag plugga igen. Har nästan glömt bort att det är min huvudsakliga sysselsättning. Har nästan glömt bort att jag ska bli sjuksköterska en vacker dag. Eller så har jag förträngt det lite, för jag är livrädd inför vårens praktik. Absolut knäskakande ångestfyllt livrädd. Men det tar vi sen, nu ska jag först överleva fram tills dess. Kollat in nya kursen "gruppsykologi". Oh.My.God. Förväntar mig att stressas sönder och samman fram till jul. Lovely comeback!

Lina tänker positivt:
Jobba mindre är mycket välkommet för att undvika ett psykiskt sammanbrott.
Mina kära kära kurskamrater får mig alltid att skratta och jag slipper vara ensam så mycket.
Jag får lära mig någonting nytt.

Kvällens försök att undvika höstdepp:

Uppdatering: Herregud. Aldrig har jag mått så dåligt av en film, tårar längs kinderna non-stop sista timmen. Höstdepp känns som paradiset.

Detta ser väl roligt ut. Den korta varianten alltså.

Uppdatering: Nu är vi anmälda, jag och Örebrotösen! Ska bara lista ut hur jag ska kunna träna skidor här i Skåne. Minor detail.

Har spenderat dagen med att försöka lyssna sönder 'Halo' m Beyoncé, så att jag liksom ska tröttna på den, ogilla den, hata den. Resultat: misslyckat.
Går absolut inte.
Älskar den ännu mera.
Gråter en tår.
Blir extra förälskad i kärleken.
Ska snart iväg å fika med S.
Måste bara lyssna 5 ggr till.

Och som ett tecken från ovan...

...ringer mina kära klasskompisar & ropar "kom och drick öl till frukost med oss, nu!". Haha, de har precis lämnat in B-uppsatsen och är nöjda med livet.
Jag svidar genast om från hatråkigthemmaoutfit till drickaöltillfrukostoutfit, även fast jag bara tänker ta en kaffe.

Social abstinens

Det här med att jobba 5 kvällar i rad är inte mitt roligaste tidsfördriv. Känner mig brutalt ensam. Cyklar iväg till jobbet en timme innan kärleken kommer hem. Kommer hem fr jobbet ungefär då han går och lägger sig. Hinner prata i en kvart eller så. Sen vaknar jag till en ny dag av ensamhet. Att prata i telefon är liksom inte samma sak.

Att vara ensam är något jag verkligen älskar egentligen. Men när man kör på så här i 5 dagar så känner man sig alldeles för fokuserad på jobbet och alldeles för liten i världen.
2 dagar kvar.
Det är bättre än 'hundra år av ensamhet', det inser jag.

Heja internet!

En vecka utan internet och man känner sig totalt bortkommen, ouppdaterad och ja, ensam. Samtidigt har jag fått lov att sysselsätta mig med annat och det har inte varit dumt det heller. Can't live with it, can't live without it får det väl sammanfattas utan att värdera vidare.
Snart kommer klassisar på lunch, så himla lycklig över att få lite sällskap. I morgon sätter 'home improvment, part II' igång....

'I morgon om ett år'

Urpremiär på Hotel Pro Forma & The Knifes opera igår. Vad ska man säga om den då? A-R-T-Y. Snygg. Totalt obegriplig stundtals. För mycket intryck ibland, för lite andra stunder. Somnade nästan till då & då. Ganska annorlund operapublik på plats, såklart. Nu har jag bestämt mig vad jag tycker. Vacker, men inte speciellt bra. Kanske ändrar mig om några dagar igen, men who cares.

Livet tuffar på. Man tänker. Man tänker inte alls. Man glädjer sig åt att kompisen ska få barn. Man tänker på att släkten Hedlund börjar tunnas ut. Man är glad för att äldsta kusinen fyllt på ordentligt. Man funderar på när man ska dra sitt strå till stacken. Man saknar. Man tycker man bor alldeles alldeles för långt ifrån dem som verkligen betyder något.

Mest längtar man efter att få ge alla man älskar varsin låååång, varm kram.

Skynda att älska

Någon har satt sig över mitt bröst. Trycket är konstant. Känner mig instängd. Det känns som lugnet innan paniken. Jag kan leva med det, jag fungerar nog hela dagen idag, för jag orkar inte släppa in känslan på några timmar nu.

I natt har jag drunknat många gånger om, det var lite samma känsla som jag har nu på morgonen. I mina drömmar kan jag hantera att jag drunknar. Jag kämpar, jag fryser men jag är lugn.

I mina drömmar i natt försvinner också kärleken i vågorna som slår över bryggorna vid Ribban som en tsunami. Alla försöker lugna mig men paniken bara skruvas upp ett hack till för varje sekund som går och han är borta. Jag klarar att jag drunknar. Men inte han.

Jag vaknar med känslan av att någon har satt sig över mitt bröst. Där är jag nu. Och jag tänker under några timmar försöka mota bort tankarna jag tänkte innan jag somnade igår "hur känns det att gå och lägga sig ensam i en stor dubbelsäng utan den man sovit bredvid i mer än halva sitt liv? hur känns det att inse att man aldrig kommer att få se och röra den man gjort livet med igen? hur känns det att göra HLR på sin älskade fru, men hon dör ändå? hur känns det att förlora sin mamma, sin dotter, sin syster?".

Jag vet inte. Förtvivlad låg jag och försökte somna i går. Sorgen och saknaden sitter i hela mig och för att slippa tankarna lyssnar jag på Alex Shulmans sommarprogram. Det sista jag hör innan jag vaggas in i mardrömmarna är:

'Skynda dig älskade, skynda att älska,
dagarna mörkna minut för minut,
tänd våra ljus, det är nära till natten,
snart är den blommande sommarn slut'

Jag saknar dig, älskade älskade faster.

Herregud,

nu blev jag helt plötsligt och utan anledning nervös inför höstens studier. För 1 minut sedan var jag nervös inför flytten. Nu sätter genast min hjärna igång och börjar tänka på saker jag är nervös över. Trevligt.

Huvudet upp & fötterna ner,

om ni undrar hur jag mår?! Jag går till jobbet och jag går hem och packar lite. Så ser mina dagar ut. Nervig inför flytten. Tight flyttschema & mina försök att locka vänner att hjälpa till har hittills bara resulterat i två frivilliga. Nåväl. Sånt löser sig alltid. Vad jag är än mer nervig inför är själva lgh. Hur ser den ut nu igen? Får vi plats i den? Eller är den för stor? Gillar vi våra grannar? Gillar dem oss? Hur såg golvet ut nu igen? Kommer jag sova gott där? Kommer det kännas som hemma?! Jag vet inte. Än.